Den röda adressboken

Nittiosexåriga Doris har haft samma röda adressbok sedan 1928, men hon har inte öppnat den på länge. Nu vänder hon upp pärmen och möts av namnen på första sidan. Alla är överstrukna, döda. Doris inser att hon själv inte längre har all tid i världen. Men hon vet precis vem hon vill berätta allt för.

Långt borta – på andra sidan havet i Los Angeles –  bor hennes systerdotters dotter, Jenny med sin familj. De träffas inte särskilt ofta numera, men de håller kontakten via Skype och det är högtidsstunder för dem båda två. Men Doris varken kan eller vill berätta om sitt liv på det viset.

Istället börjar hon skriva, sittande vid bordet med den manglade blå duken: Det är så många namn som passerar förbi under en livstid. Har du tänkt på det, Jenny? Alla namn som kommer och går. Som river upp hjärtan och orsakar tårar. Som blir älskare eller fiender. Jag bläddrar i min adressbok ibland. Den har blivit som en karta över mitt liv. Jag ska skriva lite om den till dig. Så att du, som blir den enda att minnas mig, också minns mitt liv. Ett slags testamente. Jag ger dig mina minnen. De är det finaste jag har.