Löpa varg
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Sophies val:
Löpa varg är magiskt bra! Efter läsningen är jag övertygad om att jag personligen känner jägmästare Norrstig … Eller är han kanske en släkting?
Högtidsstund i läsfåtöljen med Kerstin Ekmans rosade roman!
I Löpa varg berättar Kerstin Ekman på ett mästerligt sätt om den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstigs förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet. En verklig högtidsstund väntar i läsfåtöljen!
Det är fortfarande mörkt och bitande kallt. Ulf Norrstig dricker kaffe utan att lyfta blicken från myren och skogskanten. Han sitter i den utkylda gamla husvagn där han numera brukar hålla till på sina pass i skogen. När han var yngre frös han i gömslen med bara granris under aschlet. Det fanns inga dunjackor då.
Det är nyårsaftons morgon, och egentligen ska han vara hemma och hjälpa sin fru Inga att förbereda. Han fyller ju sjuttio på nyårsdagen. Det är samma dag som jaktlicensen på varg börjar. Ulf är visserligen jaktledare för traktens jaktlag men han har sagt ifrån om licensjakten. Det förstår folk. Det ska ju bli uppvaktningar. De ska komma i omgångar. Familjen, byborna, jaktlaget.
Men nu, dagen innan, har han stigit upp fem och gjort i ordning matsäcken, kikaren och bössan och tagit med sig hunden, Zenta. Den gamla tiken kryper ihop tätt intill husse.
Det tar ett tag att få upp värmen med husvagnens väsande värmesystem så Ulf bestämmer sig för att ta skidorna och ge sig ut för att titta efter spår. Zenta får ligga kvar i vagnen på ett gammalt fårskinn med en pläd över sig.
Skidorna glider tyst genom nattens nysnö. Och plötsligt ser han dem – spåren. Och kort därpå vargen. Han kommer fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret går. Han ställer sig i myrkanten och ser uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vänder på huvudet så att Ulf ser profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som står rakt upp.
Inom sig ger den pensionerade jägmästaren vargen ett namn: Högben …
Läs mer
Kerstin Ekman
Kerstin Ekman, född 1933 i Risinge, Östergötland, debuterade 1959. Hon valdes in i Svenska Akademien 1978, och lämnade den 1989. Hon är ledamot i Samfundet De Nio. Kerstin Ekmans rika berättarkonst, som ofta tar avstamp i det vardagliga, har gjort henne till en av våra mest lästa svenska 1900-talsförfattare. Hon har erhållit ett flertal stora litterära priser, som Augustpriset 1993 och 2003, Pilotpriset 1995, Ivar Lo-priset 2000, Gerard Bonniers essäpris 2008 och Eva Bonniers stipendium 2019.
Sophies val:
Löpa varg är magiskt bra! Efter läsningen är jag övertygad om att jag personligen känner jägmästare Norrstig … Eller är han kanske en släkting?
Högtidsstund i läsfåtöljen med Kerstin Ekmans rosade roman!
I Löpa varg berättar Kerstin Ekman på ett mästerligt sätt om den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstigs förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet. En verklig högtidsstund väntar i läsfåtöljen!
Det är fortfarande mörkt och bitande kallt. Ulf Norrstig dricker kaffe utan att lyfta blicken från myren och skogskanten. Han sitter i den utkylda gamla husvagn där han numera brukar hålla till på sina pass i skogen. När han var yngre frös han i gömslen med bara granris under aschlet. Det fanns inga dunjackor då.
Det är nyårsaftons morgon, och egentligen ska han vara hemma och hjälpa sin fru Inga att förbereda. Han fyller ju sjuttio på nyårsdagen. Det är samma dag som jaktlicensen på varg börjar. Ulf är visserligen jaktledare för traktens jaktlag men han har sagt ifrån om licensjakten. Det förstår folk. Det ska ju bli uppvaktningar. De ska komma i omgångar. Familjen, byborna, jaktlaget.
Men nu, dagen innan, har han stigit upp fem och gjort i ordning matsäcken, kikaren och bössan och tagit med sig hunden, Zenta. Den gamla tiken kryper ihop tätt intill husse.
Det tar ett tag att få upp värmen med husvagnens väsande värmesystem så Ulf bestämmer sig för att ta skidorna och ge sig ut för att titta efter spår. Zenta får ligga kvar i vagnen på ett gammalt fårskinn med en pläd över sig.
Skidorna glider tyst genom nattens nysnö. Och plötsligt ser han dem – spåren. Och kort därpå vargen. Han kommer fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret går. Han ställer sig i myrkanten och ser uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vänder på huvudet så att Ulf ser profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som står rakt upp.
Inom sig ger den pensionerade jägmästaren vargen ett namn: Högben …
Läs mer
