Queen Charlotte

På vägen mot London, 1761. Som alla medlemmar av den tyska aristokratin har prinsessan Sofia Charlotte av Mecklenburg-Strelitz en lång rad namn. Hon tycker om alla och är stolt över att bära dem, men det hon gillar mest är det simplaste namnet, Lottie.

Hon brukar vanligtvis inte föredra det som är enkelt. Hon vill ha de högsta perukerna och de mest praktfulla klänningarna och hon är övertygad om att ingen annan i hennes familj uppskattar musik och konst på samma förfinade sätt som hon. Nej, hon är sannerligen inte en simpel person. Men hon tycker om att kallas Lottie, bara för att det är så sällan någon tilltalar henne så. Man måste verkligen känna henne för att göra det. En av de som kan är Adolphus, hennes favoritbror. Eller före detta favoritbror.

Det är Adolphus som har ställt till med detta, att de båda sitter här i en skakande vagn på väg mot London, och som fått henne att känna sig som en sugga som ska offras på ett altare. Adolphus måste ljuga när han påstår att kung George III har valt henne och att det är en stor ära. För det är verkligen ingen ära.
När hon framför sina åsikter förvandlas hennes bror till den barske, mäktige hertigen av Mecklenburg-Strelitz och ryter att han inte haft något val. Han vet inte varför kung George III valt Charlotte. Det enda han vet är att ingen som ser ut som de två, med mörk moorisk hudfärg, någonsin har gift sig med en kunglig person. Och han kan inte ifrågasätta det, för de kan inte bli fiender till världens mäktigaste nation. ”Så håll tyst, gör din plikt och var lycklig!”

Kommer hon någonsin återse Schloss Mirow? Troligen inte. Charlotte samlar sig. ”Du skrynklar till min klänning. Jag måste se perfekt ut när jag kommer fram. Eller hur?”