Åtel

Morgondimman. Daggdropparna. Spindelväven. Tystnaden. En man sitter blickstilla på en fallen trädstam i det uråldriga skogslandskapet och betraktar korparna som sitter på åteln och hackar på kadavret. Han har Winchester-geväret på ryggen, hängande i en läderrem över axeln. Så reser han sig och börjar gå mot förkastningsbranten.

Vid brantens krön är horisonten fri och han ser ut över slätten med dess åkrar och beteshagar. Medan han tar sig vidare nerför stigen tänker han på sitt första försök. Det nesliga misslyckandet. Hatet hade brunnit lika starkt inom honom då som nu, men misslyckandet är ett faktum och han blev osäker efteråt. Så han har väntat och samlat mod. Tills nu.

Dimman är tätare här vid foten av branten. Han står dold i skogsbrynet och ser bilarna och jägarna i den hösttomma hagen. De är ingen utmaning för honom. Han brukar roa sig med att smyga på dem när de spårar sitt byte. Han ler lite för sig själv. Han kan vänta. Han är van vid det …

För Charlie Graff har tillvaron kraschat. Hon har tvingats lämna Stockholm och flytta tillbaka till barndomstrakten, hem till sin mamma. Jobbet som polis är det enda hon har kvar och snart dras hon in i ett fall som kräver all hennes tid. En tjuvjagad varg, som ingen vågar vittna om i tingsrätten, följs av ett vådaskott under älgjakten, ett dödsfall som snart visar sig vara mord. Charlie misstänker att de båda händelserna hör ihop. Och medan hon försöker följa de undansopade spåren träffar hon på en man som också söker sanningen. Den före detta legionären Johan Nijpels …

Men hur tar man reda på sanningen när alla verkar ha något att dölja? Rollen som jägare och villebråd skiftar snabbt i bygden och den jagande blir jagad. Med livet som insats ...