Uppsala, 30 november 1920. ”Ja, det är min make, Ragnar Tillman”, säger Ester med stadig röst när hon dagen efter dödsbudet kallats till bårhuset. Så dras lakanet upp över ansiktet som hon en gång för länge sedan älskat en smula, men som hon de senaste sju åren lärt sig att både frukta och hata.

13 januari 1921. Kristallkronan vajar svagt över bordet där Ester och hennes mor, en landsfiskal, en advokat, en kamrer och många fler samlats runt ett medium för en seans. Ester, som inte intresserar sig för andevärlden, låter tankarna fara som de vill. Den första dagens eufori över att äntligen ha blivit fri från Ragnar har snabbt bytts ut mot en underlägsenhetskänsla. Ester är tjugonio år gammal och bor återigen i sitt flickrum hos mamma. Våningen är såld, tjänstefolket uppsagt och hon har ännu inte orkat ta reda på hur mycket, om ens något, Ragnar lämnat efter sig.
Men Ester väcks abrupt upp ur drömmerierna när en mörk skugga far förbi utanför fönstret och följs av en dov duns. Med ens är alla i rummet tillbaka i den verkliga världen.

Någon tycks ha fallit från våningen ovanför och Ester hör till dem som är först på plats ute på den snötäckta gatan. Hon konstaterar snabbt att den som ligger död i den blodfärgade snön är en av deltagarna i seansen. När de andra hinner dit konstateras nästan omgående att dödsoffret begått självmord. Men Ester är av en annan åsikt.
Från den stunden ändras den unga änkan Ester Tillmans liv. Nu har hon plötsligt chansen att starta en egen mordutredning, och göra sin far, som var polis i Uppsala, riktigt stolt.

Med hjälp från två andra kvinnor som hon oväntat lär känna öppnar Ester en detektivbyrå och åtar sig sitt första fall. Ännu anar hon inte att de alla tre därigenom riskerar sina liv …