Kallmyren

Stenträsk, 1990. Lappen ligger på köksbordet. Älskade, jag plockar lite hjortron. Måste ut ur lägenheten. Markus är hos Karin. Och så stjärnan nere i högra hörnet, den som ser ut som ärret efter kejsarsnittet. Helenas bomärke.

Mörkret faller. Skuggorna blir djupa och blå – men Helena och babyn kommer inte hem.
Det är ljudet av insekterna som vägleder räddningsteamet, det dova suset av tusentals blodsugande flygfän. Insektsnätet har blåst i väg, filten hamnat utanför bädden och ena sockan glidit av. Flickan har för länge sedan slutat skrika. Det lilla ansiktet är uppsvullet till oigenkännlighet, sårigt och blårött, ögonen igenmurade. Båda händerna och den ena foten är tjocka som klubbor. Myror kryper in och ut ur hennes mun. Man tar henne för död, allt annat verkar orimligt, men när hundföraren lyfter upp henne ger hon ifrån sig ett kvidande läte.

Som genom ett mirakel överlever barnet, men Helena är försvunnen. Natten är klar med månsken och stjärnor. Polishunden får upp ett spår som leder i cirklar runt platsen där spädbarnet låg och hjortronkorgen står. Så plötsligt ger sig hunden av rakt över myren och stannar tvärt. Martallarnas siluetter mot natthimlen reflekteras i det gråbruna vattnet och dimma sveper över träsket. Dykningar görs men kroppen återfinns aldrig. Det är som om Helena Stormberg, bokstavligen, blivit uppslukad av jorden.

Wiking Stormberg kommer aldrig över förlusten av sin fru. Han lever för sina barn och sitt jobb på polisen i Stenträsk, och han blir besatt av myrar. Helenas eftermäle urholkas med tiden till ett kollektivt obehag. Ska du plocka hjortron? Gå inte ner dig, som polischefens fru. Åren går, decennierna. Ett halvt liv.

Men så en fredagseftermiddag, i augusti 2020, landar ett brev i brevlådan hos Markus, Wikings och Helenas son. Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan.