Ljuset under ytan

Skuggorna har förföljt Hanna Mårlind i tjugo år. När hon nu sitter hos terapeuten återvänder hon i minnena till ön i skärgården den där dagen för länge sedan, till de solvarma klipporna, saltvattnet och måsarnas skrin. Hon kniper ihop ögonen. Hon är sex år gammal. Blöt och kall står hon på stranden och gråter. Det är något som känns fel. Hon hör fotsteg bakom ryggen. Någon kommer nerför berget … Ett par händer på hennes axlar. Hon skriker …
För fem år sedan var Hanna världsmästare i simhopp, men nu är karriären över och hon lever som ensamstående mamma till Olivia. Det är när hon en morgon ska packa dotterns ryggsäck hon sticker sig på något. Tre röda rosor. Olivia säger att hon fått dem av gubbe utanför dagiset. Hanna känner obehaget växa. Varför skulle en vuxen man ge ett barn blommor utanför förskolan? Sedan hävdar Olivia att mannen sagt att rosorna var till Hanna, att han kände henne.
Senare ringer telefonen. Det är från ett skyddat nummer. Den nedstämda, nästan sorgsna rösten i telefonen låter vagt bekant. Vem är det? Mannen med blommorna?  ”Jag håller alltid mina löften, Hanna, vi syns ikväll.” Hon slänger på luren.
Samma natt vaknar Hanna av att det sticker i näsan. En konstig doft i sovrummet, rengöringsmedel?  Hon trevar i mörkret efter mobilen som hon hade lagt på laddning bredvid sängen. Den finns inte där … På ett ögonblick är Hanna klarvaken. I sänglampans sken får hon så syn på telefonen en bit bort i rummet, lättnaden när hon tar den i sin hand blir kortvarig. Det är något som inte stämmer. Glaset är sprucket, det var det inte igår. Ju mer hon tittar på telefonen, desto svårare blir det att förstå det ögonen berättar för henne. Först förvirring, sedan insikten, telefonen hon håller i handen är inte hennes egen … Men det värsta är filmsekvensen hon ser på skärmen, någon har filmat henne när hon sov. Så upptäcker hon något som får håren att resa sig på hennes armar …