Det var någon i huset. Hon står i mörkret i sin sons rum när hon hör ljuden som inte hör dit. Dottern ligger och sover i rummet bredvid. Vinden viner genom det gamla huset, får ribborna att knarra, det är välbekanta ljud, gamla hus låter alltid, men mitt i allt hörs något annat, något som får henne att rysa. I de korta tystnaderna mellan de iskalla vindpustarna hörs ett knakande av tyngd i trappan. Du inbillar dig. Ett kort ögonblick blir hon hoppfull, tänker att det kan vara hennes man. Men det är ju omöjligt. Kan det vara dottern som går i sömnen igen? Ja, så kan det vara. De hade visserligen installerat en rörelseaktiverad babyvakt utanför hennes rum, den hade de satt upp efter de nätter då de hittat den lilla flickan ståendes vid deras sängkant, alldeles stilla, men omöjlig att väcka i mörkret. Så måste det vara. Hon går i sömnen.
Eller? Modern står blick stilla, vågar inte röra sig. Tänker att dottern under sina nattliga promenader aldrig någonsin gått i trappan ... Och det var därifrån ljuden kom. Fotsteg, ovanligt tunga och långsamma, som kommer uppför trappan … Så plötsligt hörs en duns. Som om någon slagit i huvudet i det låga taket där kökstrappan svängde. Någon som inte känner till husets många egenheter … Det måste vara en lång man. Vem? I ljuset av nattlampans sken tycker hon sig ana en gestalt. En man längst bort i korridoren. Hon spärrar upp ögonen, börjar darra av skräck. Vettskrämd väcker hon sina barn och tar dem med sig till den äldsta delen av huset. Till det trånga, hemliga rummet. Där gömmer de sig medan fotstegen kommer allt närmare. I det kvävande mörkret och kylan kämpar hon för att hålla sig lugn, medan barnen kurar ihop sig mot henne. De måste vara alldeles tysta. Något måste göras. Men vad …? Hur ska hon rädda sina barn och sig själv undan främlingen i huset? Vad ska hon ta sig till?