Novisen

Karin Klinga försöker slappna av i badkaret. Det är svårt att släppa tankarna på jobbet och frustrationen hela polisgruppen upplever sedan flera anonyma hotbrev lämnats på avspärrade områden nära regering och riksdag.

Precis när Karin bestämt sig för att sätta på musik, helst Sinatra, ringer mobilen. En kort stund senare sitter hon bredvid sin chef i en polisbil som får turisterna i Gamla stan att kasta sig åt sidan.

Inne i Storkyrkan råder full aktivitet. Vitklädda kriminaltekniker kliver runt vid altaret. De starka arbetslamporna är riktade mot en stor, kraftig manskropp. Förutom mängden blod är det kroppens position som sticker ut. Mannen ligger på rygg på stengolvet med raka ben, fötterna ihop och armarna utsträckta snett uppåt, som bokstaven Y. Ett sår i det gråhåriga huvudet har troligen orsakat en del av blodpölen på golvet. Men kanske kommer det mesta av blodet från mannens bröstkorg?

Polisteamet genomför några inledande förhör med kyrkvärden som slagit larm och Storkyrkans präst som skyndat dit. Men det är inte förrän nästa dag, under rättsläkarens obduktion, som den märkligaste upptäckten görs. Dold inne i mordoffrets bröstkorg ligger ett smycke som gnistrar av diamanter och blodröda rubiner. Det är en brosch, en juvelbesatt drake.

”Hej Majja. Det är Karin Klinga.” Majja Skog, antikexpert på auktionsfirman Walllius, har mörka minnen av deras senaste möte, och det är inte förrän när poliskvinnan berättar att det rör sig om ett mordfall och att hon brådskande behöver hjälp med ett föremål, som Majja slappnar av och ber Karin att skicka en bild.

Fotot som fyller skärmen får Majja att känna hur rummet krymper runt henne. Det är drakbroschen. Hon känner igen den. För sitt inre ser hon en kvinnas ansikte. ”Margareta”, hör hon sig själv viska. ”Vad har hänt Margareta?” Samtidigt slungas Majja tretton år bakåt i tiden, till en plats som borde varit trygg, men som ofta var skrämmande …