Ö

Det har gått fem år sedan Mirjam sist åkte ut till ön. Då var den fortfarande hennes – eller i alla fall släktens. Tallholmen heter den. Kanske på grund av turtallen – den förvridna längst ut på klippan.

För Mirjam var ön det enda beständiga under barndomen. Där ute tycktes tiden gå långsammare och allt var sig likt år efter år. Solblekta plasthinkar, leksaksbåtar i trä med flagad färg, storstugan med köket och de små sovstugorna. Hon var glad när hon ansågs stor nog att få sova själv i en av dem. Visst kunde det vara läskigt under sensommarens mörka nätter, men också skönt att få vara ifred.

Tänk om hon vetat redan då. Att det sov en annan flicka där när hon själv inte var på ön. Att hon hade en syster. Nästan lika gammal och med gyllenblont hår. Men det var först när Mirjam var fjorton år som lögnen avslöjades. ”Ett barn?” skrek hennes mamma en kväll när Mirjam hörde föräldrarna bråka. ”Har du ett barn med henne?”

Det var så Nia kom in i Mirjams liv. Deras första kontakt var genom en kvarglömd bok i pappans nya lägenhet. Jane Eyre. Först långt senare förstod Mirjam att Nia lämnat den där med flit.

Med Nia kunde Mirjam vara sig själv. De liknade varandra. Mirjam med rödblont hår, och Nia med sitt gyllene. Skrattade åt samma saker och älskade böcker. Delade hemligheter …
Och nu är Mirjam på väg till ön. Fyrtio år gammal och nedbruten av en smärtsam separation. Osäker på vad som väntar.

Efter ett års tystnad kom ett sms från Nia. Hon vill ses på ön. En gång var den flickornas paradis – men nu är det en farlig plats för dem båda ...