Gamla Enskede, en kväll i maj. En lång förväntansfull kö ringlar sig i Margaretaparken. Det pratas och skrattas. Årets Enskedespel har premiär. En tillställning där nästan hundra personer, från sex till åttiofyra år är med och spelar. För att inte tala om alla som hjälper till bakom scenen. Ja, det känns som om hela Gamla Enskede är med. I år är det Alice i Underlandet som sätts upp.

Viveka, pastor i Gamla Enskede, står i kön tillsammans med maken Pål och de fyra barnen när en clownmålad katt går förbi. Den har ett stort leende, kavaj med krage av fuskpäls och randiga platåskor. Viveka tror att hon vet vem som döljer sig bakom det målade ansiktet. Viktor, uppsättningens stjärna. Men är det verkligen Viktor, det kanske är Vålle? De två ska turas om att spela Solkatten i de kommande föreställningarna. Viktor är en ung skådespelare, men Vålle Gustavsson är en av alla amatörer som är med i uppsättningen. Till vardags är han politiker och tydligen på god väg att bli borgarråd.

Snart sitter Viveka och familjen inne i tältet. Men när föreställningen drar igång har Viveka svårt att koncentrera sig. Det är trångt och varmt och ärligt talat har hon aldrig tyckt om Alice i Underlandet. Egentligen var det tänkt att hon skulle vara med i föreställningen, men av olika skäl blev det inte så. Nu är hon glad för det, för hon får andnöd och känner sig så eländig att hon är tvungen att gå ut och ta en nypa luft. Och det är då hon gör den fasansfulla upptäckten …

Det har börjat skymma när Viveka rundar tältet för att gå bort mot den långa raden med toaletter. I den första finns inget papper. När hon drar upp den fjärde dörren förstår hon först inte vad det är hon ser. ”Viktor?” frågar hon. ”Vålle?” Solkatten ligger där inne med huvudet täckt av klibbigt blod …