Sista starka delen i Ann-Helén Laestadius hyllade Sápmitrilogi

Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och filmatiserats av Netflix – samt den hyllade och prisnominerade Straff är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Skam – den tredje efterlängtade delen i Sápmitrilogin. Här bjuds på känslofylld läsning om omöjlig kärlek, förlust av språk och identitet och längtan efter att få höra till och duga.

Kiruna 1998. Ritva och Jaana är utan tvekan dugliga och starka kvinnor. I deras arbetslag har Marina hamnat och hon sticker ut. De har kraftiga överarmar som spänner under arbetsrockarna och stadiga lår som håller dem på fötterna i skolbespisningen från tidig morgon till kvällen med ytterligare matlagning åt hungriga makar och kräsna tonåringar. Medan Marina närmar sig trettio och är utan både karl och barn, har klena armar och ben magra som på en renkalv.

Redan första arbetsdagen frågar kollegorna ut henne medan de unnar sig en snabb kopp kaffe i matsalen innan ungarna kommer. De är misstänksamma, nog märker Marina det. Farbror Sture och hans gelikar som bor i byarna runtom stan har ett rykte om sig. Det finns några namn som får folk att dra slutsatser. Men det är svårt att säkra ett släktskap utan att fråga rakt på sak och de flesta låter bli. Men nog vill Ritva gärna veta om Marina är en sån. Det är inte konstigt att Marina drar sig för att säga sitt efternamn. Och inte hjälper det att nämna mammas flicknamn heller. Det är nästan än mer märkt av sin historia.

Efter arbetsdagens slut går Marina hem till en tyst och tom lägenhet där hon känner sig bevakad av granntanten ovanför. Lillasyster Jessica med sambo är på semester och varken mamma, pappa eller någon annan i släkten har tagit kontakt. För visst måste de väl ha hört att hon är tillbaka?

Det är ett år sedan Marina hastigt lämnade Kiruna och reste söderöver. Det hon inte visste då var att hemortens och själva livsrötternas dragningskraft inte skulle gå att stå emot så nu är hon hemma igen. Men rädslan för vad släkten ska säga om det oförlåtliga är starkare än någonsin. Det hon gjorde och flydde ifrån kastar mörka skuggor över både henne och familjen.

Och nu, tillbaka på gatorna i stan och längs stigarna i byn påminns Marina alltmer om sin barndom. Den uppväxt som tvingat henne till självförakt men också en plågsam, ständig oro för att straffas för sina synder. När började skammen? Är den bara hennes? Kan hon komma vidare med de sår hon ärvt och finna läkning? Och finns det minsta hopp om att få höra till, duga och kanske finna kärleken på nytt?

Nominerad till Svenska Deckarakademins pris för bästa kriminialroman 2025

Briljant bladvändare där spänningen hela tiden stegras  

Manusförfattaren Ulf Kvensler, som ligger bakom TV-succéer som Solsidan och Vår tid är nu, slog igenom stort med spänningsromanen Sarek som bland annat tilldelades Svenska Deckarakademins pris för bästa deckardebut. Den följdes upp av den överallt hyllade Brandmannen. Nu är Kvensler tillbaka med en psykologisk thriller som fullkomligt tar andan ur läsaren och ger ordet bladvändare en ny innebörd …

Telefonmeddelandet en gråmulen tisdagsförmiddag i oktober kommer att förändra Marcus liv för alltid. Men det vet han ännu inte då han lämnar postterminalen i Årsta med postbilen för att påbörja sitt pass. Han hade jobbat som brevbärare redan för arton år sedan, innan han blev antagen till skrivarskolan på Biskops-Arnö. Några år senare kom så romanen Avfällingen ut och hans liv hade tagit en helt annan vändning. Den blev en världssuccé. Under nästan tio år hade han inte varit i närheten av postterminalen, men nu är han tillbaka på halvtid igen. Det är då det surrar till i mobilen. Ett mess. Från Ernst. "Tjena Marcus! Längesen vi hördes. Hoppas allt bra med dig. Har du lust att ta en lunch och surra lite?" Ernst Fabricius. Varför hör han av sig nu? Efter tolv år? Värme. Tvekan. Ett lätt obehag.

Marcus hade lärt känna Ernst på Biskops Arnö dit alla aspirerande författare sökte sig. Ernst hade märkt ut sig redan första dagen, han var oemotståndlig, det tyckte alla. Men Marcus däremot, som hela tiden känt ett utanförskap, trivdes inte med de andra, fram till den dag den populäre Ernst hjälpte honom in i gemenskapen. Allt hade känts bra, ända tills Katastrofen inträffade några veckor in på den andra terminen … Det som förändrade allt. Men det var också dessa händelser som ledde Marcus att skriva en världssuccé.

Och nu kommer detta oväntade meddelande, efter alla år. Varför känner Marcus en instinktiv tvekan inför att möta sin forna studiekamrat? Hade det med Ernsts roll som tongivande litteraturkritiker  att göra? Marcus hade valt en annan väg, skrivit en kommersiell succé som gjorde honom omtalad och berömd. De två efterföljande böckerna hade tyvärr inte nått samma framgång, men han trivs som brevbärare.

Med viss tvekan tackar han ändå ja till Ernst. Svaret låter inte vänta på sig. "Super! Vill be dig om en liten tjänst också."

Det verkade så enkelt. Ernst hade skrivit en spänningsroman, men han vill inte att hans namn kommer ut. Kan Marcus lämna manuset till sin agent, så att Ernsts identitet hålls hemlig? En enkel tjänst …

När agenten kallar manuset ett mästerverk och Marcus ett geni, tänker han att han snart ska förklara läget. De kommer att skratta åt det. Men han berättar inte. Istället tar han ett annat beslut. Med Ernsts goda minne spinner han vidare på lögnen och tänker ge ut manuset under eget namn.

Det beslutet blir början på en mardröm.