Alexandras utmaning

De flesta av Alexandra Mountbattens vänner trodde att hon var förnuftig. Men Alexandra saknade förnuft, åtminstone när det kom till charmiga adelsmän med skälmaktigt gröna ögon.
Även nu, mer än ett halvår senare, kunde hon återkalla den pinsamma scenen.
Platsen: Hatchards bokhandel.
Tiden: En onsdagseftermiddag i november.
Personerna: Alexandra själv och hennes tre vänner Nicola, Penelope och Emma. Och, i sin första stora roll: Bokhandelscharmören.
Scenen ägde rum på följande vis:
Alexandra bar en trave av Nicolas böcker under ena armen och höll den bok hon själv läste i med den andra handen. I ena ögonblicket hade hon stått där helt fridfullt och i nästa …
Pang! En kollision av galaktiska dimensioner.
Kanske hade hon tagit ett steg bakåt, eller kanske hade han vänt sig om utan att se sig för. Alla hennes böcker föll i golvet, och när hon lyfte blicken så stod han där.
Rufsigt brunt hår, moderiktig klädsel – och ett underbart leende. Med älskvärd charm plockade han upp böckerna. Han var så nära att hon kunde andas in hans skogsdoftande, jordiga, åh-så-manliga rakvatten. Hon blev så knäsvag att hon höll på att ramla rakt in i den antikvariska hyllan.
Han såg på henne med varma gröna ögon – verkligen såg på henne – och fick henne att känna sig som den enda kvinnan i bokhandeln. Kanske den enda kvinnan i universum. Ögonblicket tycktes vara för evigt, ändå var det över alldeles för snabbt. Sedan bugade han sig, yttrade ett adieu och spatserade iväg.
Alexandra bestämde sig för att sudda bort mötet från sin mentala griffeltavla. Hon tänkte inte – absolut inte – låta sig svepas iväg av några romantiska drömmar. Men hur hon än försökte så lyckades hon inte. Allteftersom veckorna gick blev dagdrömmarna allt mer intensiva, och varje gång hon besökte Hatchards tittade hon efter honom.
Efter att i månader ha försökt kväva denna galenskap gav Alexandra upp. Hon kunde hålla fantasierna hemliga inom sig själv. Ingen annan skulle någonsin få veta. Sannolikt skulle hon aldrig någonsin träffa Bokhandelscharmören igen.
Men så kom naturligtvis den där morgonen då hon gjorde det …