Allis son

Ellings eftermiddagsmål är som ett grönt hav med vita vågtoppar. Alli häller upp den ystade mjölken med vassle och ost i två skålar och ställer fram blodkorv på ett fat. Elling står tyst och tittar på den vackra maten. ”Ät nu Elling”, säger Alli ilsket. Hon föser fram honom mot bordet. Det gör henne nervös när han bara står så där. Elling ler drömskt och skär änden av korven och lägger den mitt i skålen. Det ser besynnerligt ut, så trolskt. Han vaknar till först när Alli smäller till honom hårt över fingrarna.

Alli och Elling är små i huset. De är tvungna att gå försiktigt i dörrarna, äta enkelt och hålla ordning på sina saker, för det är inte deras hus, utan farmors och farfars. Och farfar är inte god att tas med. Han brukar plira på Elling med sina vattniga surblå ögon så det känns som piskslag på kroppen. När pojken går omkring på stranden eller fiskhällarna i sina lågskor hånar farfar honom och säger att han är en ynkrygg. Ibland svarar farmor att Elling väl hade kunnat duga, om han bara haft en mor som det var något med. Ellings far har varit ute på havet i fem år, ända sedan sonen föddes. Alli önskar att han skickade sina pengar till henne. Då hade hon kunnat rå sig själv, och sluppit gå som på nåder.

Elling önskar att han hade småstövlar som vännen Jakop, det enda andra barnet på Bekkerøya. Då hade han också kunnat vada ut när det är högvatten och hitta musslor. Jakops farfar är snäll. Man får hålla honom i handen, en på varje sida. När Ellings far kommer hem kanske Elling också kan få småstövlar. Han känner att kommer bli glad då – för småstövlarna.

Men nu är Alli allt Elling har. Han är fem år gammal och hans fantasi drar i väg med honom. Han får plötsliga infall och utbrott, överväldigas av sina känslor. Alli skäms och ängslas över sin son. Hon och Elling blir alltmer ensamma och utlämnade åt varandra …