Sverige. Det är kallt och disigt och marken är täckt av fastfruset grus. Mizan överväger att vända hem och dra på sig långkalsongerna men fäller upp kragen på rocken i stället. Hederliga män klarar väl av lite kyla.
Mizan började gå promenader efter att han blivit utslängd från jobbet. Eller förtidspensionerad, som de kallar det. När läkaren på Fråga Doktorn tjatade om att frisk luft är viktigt började Mizan sin runda varje morgon. Han har inget annat att fylla tiden med sedan hans dotter Nadira övergav honom för ett jobb i London. Och därifrån hör hon aldrig av sig. Men på distans har hon gått i maskopi med vårdcentralen och anmält honom till en tokstollegrupp. Och igår var han där.

”Jag tycker inte heller om det här, egentligen. Jag heter Ingegerd.” En tant med kladdigt läppstift och färgat hår, där man ser den gråbeige utväxten, sätter sig bredvid Mizan när det är fika efter fyrtiofem minuter med meningslösa samtal. ”Jag heter Mizan. Jag är inte tokig, jag är bara här för att min dotter tvingat mig”, svarar Mizan och tar tre Singoalla-kex. ”Jaha du … Jag är bara här för att min läkare bett mig.” ”Men du är inte tokig?” undrar Mizan. ”Tokig? Nej, det hoppas jag inte”, skrattar Ingegerd.

London. ”Jag vill göra slut.” Orden hoppar ur Nadiras mun innan hon hinner hejda sig och hon inser att hon genom att dumpa Klas har hon förvandlat sig själv till en bostadslös trettioåring som inte ens äger några bestick. Och det glassiga jobb hon flyttat hit för känns också helt fel. Men snart är det jul och kanske kan hon både döva sitt dåliga samvete över pappa Mizan och tillfälligt lösa sin bostadssituation om hon åker hem till Sverige över ledigheten?

Väl på plats i barndomshemmet förvärras konflikten mellan far och dotter och snart briserar tillvaron. För det finns en sorg som ingenting kan överbrygga, eller? Ibland kommer hjälpen från oväntat håll …