Där vassen viker

Småland, strax efter påsk 1885. Hilda och hennes mor Greta skiljs åt på gårdstunet utan att yttra ett ord. Greta försvinner mot hönshuset medan Hilda sveper sjalen tätare om sig. Med sammanpressade läppar tar hon den leriga stigen från den väldiga gården Skogarp hem mot torpet, Backen.

Sa du nej, till socknens rikaste bondson? Hildas syster Ida tror knappt att hon hör rätt när Hilda berättar att hon fått avsked. Att äldste sonen på Skogarp, friat till Hilda, men att hon tackat nej.

Varken mor Greta eller Ida kan begripa varför Hilda har följt sitt hjärta och inte sitt huvud. Hur ska de nu klara sig? Och Ida som har en fyraårig dotter, född utom äktenskapet, som de tre turas om att passa mellan dagsverkena på Skogarp och slitet hemma på torpet.

Hilda har alltid varit egensinnig. Medan Ida är vänlig, glad och lättsam är Hilda visserligen flitig och stark men också mer inåtvänd och sedan en fruktansvärd händelse i barndomen, mörk till sinnes.

Men bara någon dag efter att Hilda fått sluta på Skogarp öppnar sig en ny möjlighet. Greta har fått brev från flickornas faster Anna som har brutit armen. Kan Greta skicka någon av sina flickor som hjälp?

När Hilda kommer till sin faster och farbrors gård Sjölund är det första gången sedan den vinterdag då en tragisk olycka förmörkade allt. Hur ska hon klara av att vistas här? Och hur ska hon kunna bo under samma tak som den elake Erik, Annas och Augusts fosterson?

Men sakta inser Hilda att händelserna i barndomen kanske inte stämmer överens med hennes minnesbilder och att Erik nu, så många år senare, är en helt annan.

När vårsolen börjar värma, vassen skiftar färg från guld till grönt och koltrastens sång hörs över sjön börjar någonting spira mellan Hilda och Erik. Känslor som dock visar sig vara långt farligare och mer livsavgörande än de förstår …