Den lilla bistron i Bretagne

60-åriga Marianne bestämmer sig för att dö i Paris. I slutet av en gråmulen dag ska hon hoppa i Seines kalla vatten. Diskret, välplanerat och prydligt kommer hennes liv att ta slut där. Hon har på sig en grå klänning, sekunda vara, nedsatt pris, något annat hade inte hennes man Lothar godkänt. Och ett par femton år gamla skor som hon låtit sula om flera gånger. Hon tar av sig den mattglänsande vigselringen, den som hon haft på sitt finger i 41 år. Hon tänker på Lothar, han som älskar sin bil, sin TV, sitt jobb. Hon kan i alla fall glädja sig åt att livförsäkringen inte kommer att tillfalla honom vid ett självmord.

Men ödet vill annorlunda för den tyska hemmafrun Marianne. Hon räddas ur floden och slumpen för henne till en liten by i Bretagne. En stilla söndag i juni anländer hon hamnen i Kedruc.  En grovhuggen kaj, roddbåtar som ligger och guppar bredvid varandra, branta flodstränder, skrovliga klippor. Blåregn, pioner och mimosa som klänger på klipphällarna. Det är så outhärdligt vackert att Marianne börjar gråta. Hon inser att alla platser hon har besökt under sina drygt sextio år är fula jämfört med denna. Hon drar in aromen av salt och färskvatten, den glasklara luften. Det känns som om hon har kommit hem! Fasorna från det förflutna försvinner, alla kränkningar hon utsatts för, hon har alltid varit feg, men det är slut med det nu!

I ett vitt hus ligger en liten bistro, Ar Mor, med en veranda av trä, en rödvit markis och en blå trädörr. Där bjuds på ljumma galettes, cider, court-bouillon, thon à la Concarnoise, fiskgryta, hummer, krabba och många andra kulinariska läckerheter.

Och precis bredvid, i en väderbiten granitbyggnad, ligger pensionatet Auberge d’Ar Mor där hon får rum.

Vid den soldränkta kusten börjar Mariannes livsgnista sakta vakna till liv. Det blir en kulinarisk och härlig sommar med många spännande möten. Och kanske möter hon kärleken till sist?