Ute på Atlanten, september 1940. Vinden tar andan ur Alice när hon till hälften hoppar, till hälften snubblar ner i livbåten och med huvudet före landar på durken. Hon försöker häva sig upp, men livbåten kränger till när ännu en monstruös våg sköljer över dem och slungar Alice rakt mot kvinnan bredvid. Kvinnan tappar taget om den regnhala masten och faller mycket graciöst ner i det mörka havet med sitt vita nattlinne virvlande runt sig. Alice är för chockad för att kunna göra något. Sekunden efteråt kommer nästa våg och hon klamrar sig bara fast. Så ser hon barnen som kurar under sätena bakom henne. Hon kränger av sig jackan och lägger den över en flicka som skakar och gråter efter sin mamma.

Kent, England, maj 1940. Som så ofta när det uppstår en kris söker sig Alice till böckernas värld. Andra kanske vill bli hjältar, men själv vill hon bara läsa sig genom kriget och hon funderar på om Jane Austen är rätt kvinna att guida henne genom prövningen. När så ett plan kraschar nära Alices hem väcker det något inom henne. Det är dags att hon gör något av sitt liv, i stället för att bara ruttna bort bakom mörkläggningsgardinen tillsammans med sin gamla mamma. Av en slump får hon syn på en annons för jobbet som evakueringseskort, och bestämmer sig för att hjälpa brittiska barn ut ur landet.

London, England, juni 1940. Lily Nicholls minns sista gången hon såg sin man. Han vände sig om och log varmt mot henne samtidigt som han gick ut genom grinden. Några veckor senare har kriget tagit hans liv, och Lily ställs inför ett omöjligt val: att låta barnen stanna kvar hos henne i London, där bomberna när som helst kan falla, eller sätta dem ensamma på ett fartyg över Atlanten.