Louis, upp och hoppa! Kom igen nu, jag tänker inte tjata på dig mer … Det är ungefär så det börjar den där lördagen i januari. Klockan tolv ska Thelma och hennes tolvårige son Louis äta brunch med mormor. Att träffa sin mamma är en prövning som Thelma är tvungen att utstå en gång i månaden – för Louis skull, han älskar sin mormor. På vägen dit har Thelma tänkt hinna köpa ett par nya högklackade skor som hon planerar att ha på ett viktigt möte på jobbet, därför är hon lite extra stressad och irriterad på sin sölige son.

När de så äntligen är på väg längs Canal Saint-Martin är parishimlen vackert klarblå och de tvingas sicksacka mellan barnfamiljer och turister. Precis när Louis saktar in på sin rullbräda och vänder sig om för att säga något ringer Thelmas mobil. Det är hennes chef. Att låta bli att svara, trots att det är helg, är otänkbart. Thelma viftar avvärjande till sin son som snart ger upp om att få kontakt med sin mobilpratande mamma. Louis sätter av i full fart längs trottoaren medan Thelma ägnar all uppmärksamhet åt sin chef.  Ända tills hon inte gör det längre. Hon hör ett dovt ljud. Det är en lastbil. Hon lyfter blicken och tiden stannar.

Hur mycket Thelma än förbannar sig själv blir hon till sist tvungen att inse att hennes älskade son hamnat i koma. Och att läkarna kanske måste stänga av de livsuppehållande apparaterna om han inte vaknar inom några veckor. Thelma är redo att göra vad som helst för att han ska vakna igen. Precis allt. Kanske till och med släppa in sin mamma i sitt liv igen? Kanske till och med kärleken?

En dag hittar Thelma en anteckningsbok där Louis skrivit ner alla sina drömmar – allt han skulle vilja uppleva i livet. Hon bestämmer sig för att förverkliga drömmarna i hans ställe, en efter en, och berätta allt för honom. Om han får höra det kanske han kan finna styrka nog för att vakna? Men det är inte alltid lätt att leva en tonårings drömliv när man snart ska fylla fyrtio …