Sju år tidigare

”Snälla, snälla, snälla! Vi gör det!” sa Tove på det där sättet som hon visste att Nils inte kunde motstå. Att köpa en gammal omgjord, förfallen fiskebåt var egentligen ingen bra idé, det insåg Nils direkt. Men som alltid kunde han inte säga nej till Tove, och hennes oemotståndliga leende, trots att han förstod att renoveringen skulle kosta dem alla deras besparingar. Dessutom var deras inkomster ojämna, han var dramatiker, hon producerade event. Men inga argument bet på Tove. Så även om det inte var den bästa platsen för ett barn att växa upp på, köpte de båten. Och Nils kände sig faktiskt glad, han kunde se en framtid med dem tillsammans i den.

Men så blev det inte.

Denna sista kväll innan allt förändrades satt Nils och Tove i den lilla lägenhetens djupa fönstervalv och lät den ljumma septemberluften komma in genom de vidöppna fönstren. De skulle snart få tillträde till husbåten, de väntade barn vilken dag som helst och såg med spänd förväntan emot det. De hade varandra. Det blev deras sista kväll tillsammans.

Någon form av nutid

Det är höst i Vasaparken. Tove hade alltid sagt att Nils hade sorg i ögonen. Och nu sitter han i en obekväm fåtölj hos psykologen Sara. Den tjugotredje psykologen på fem år. Han är där för att få ett utlåtande om sin lämplighet som förälder. Han älskar sin son Fabian. Den son som numera bor hos hans egen pappa, Björn. Pappan han aldrig lyckats komma nära. Han tog över vårdnaden om Fabian redan som spädbarn eftersom Nils var oförmögen att klara det. Ständigt möter han pappans tysta kritik, kraven på att han ska rycka upp sig.

Men Sara har tänt en gnista hos Nils. Kanske kan han äntligen styra upp sitt liv? Få tillbaka sin son, börja skriva igen? Men vem är han utan sorgen?

Så sätter han sig vid skrivmaskinen.