En oundviklig längtan

Den sjätte april år 1812 blev Penelope Featherington förälskad. Det var minst sagt nervkittlande. Så här gick det till: Hon var på promenad i Hyde Park med sin mor och sina två systrar. Plötsligt kände hon något mullra under fötterna, och fick syn på två ryttare som kom galopperande mot henne i halsbrytande fart. Samtidigt blåste hennes bahytt av i en vindpust, rakt i ansiktet på en av ryttarna.
Mannen föll av hästen och landade i en lerpöl. Penelope flämtade till, ryttaren skulle säkert bli rasande på henne. Men när han till slut kom på fötter och gjorde ett meningslöst försök att borsta bort lera från kläderna for han inte alls ut mot henne. Han blängde inte ens.
Han började skratta.
Penelope hade ingen större erfarenhet av skrattande män, och det lilla hon hade erfarit var inga vänliga skratt. Men den här mannens ögon – som gick i en intensivt grön nyans – var muntra när han torkade bort en lerfläck från kinden och sa:
– Det där var väl knappast särskilt elegant av mig?
– Min bahytt flög av, och …
– Det gör inget, sa mannen och log ett roat leende, innan han satte sig upp på hästen igen och raskt begav sig därifrån.
Penelope inser att mannen är Colin Bridgerton, och hon börjar drömma. Drömmerierna fortsätter under lång tid, samtidigt som hon blir nära vän med Colins lillasyster Eloise.
Penelope tillbringar allt mer tid hemma hos Bridgertons. Colin är oerhört trevlig och får henne alltid att skratta. Men Penelope är tämligen säker på att han aldrig kommer att intressera sig för henne, än mindre gifta sig med henne. Hon är nog inte en flicka som kan väcka en sådan mans intresse.
Så beger sig Colin ut på en lång resa. Han är trött på bilden som sprids av honom av skvallerskribenten lady Whistledown, som inte verkar kunna publicera ett nummer av sin tidning utan att nämna honom. Men när han så småningom återvänder till London upptäcker han att mycket faktiskt har förändrats – inte minst Penelope ...