Sylvia är höggravid. Hon har cyklat iväg till posten för att hämta ett paket, men främst för att få vara själv en stund. När hon kommer hem igen ser Ted påkommen ut. Han sitter och skriver. Det är iskallt i huset och deras ettåriga dotter har inte fått lunch eller lagts för sin sovstund trots att klockan hunnit bli två. Dottern drar i sin mamma, som genast måste börja steka bacon och tända en brasa, medan tanken maler: Det var ju hennes tur att få vara fri för ett ögonblick.

Vintern håller den ensamma engelska landsbygden i ett grått grepp. Det var Ted som ville flytta ut på landet, till ett stort gammalt hus med renoveringsbehov och äppelträd i rader. Sylvia har anpassat sig. Hon älskade kulturlivet i London och saknar havet och ljuset hemma i USA. Nu drömmer hon om att vakna en sommardag och få skriva. Kunna släppa ansvaret för barnen en stund och få TID. Men det verkar aldrig vara hennes tur …

Om Ted inte får gå undan för sig själv blir han sur och tvär. Att Sylvia kanske har samma behov verkar inte föresväva honom. Till och med när hon är nyförlöst med deras andra barn och har feber av mjölkstockning åker han iväg och fiskar, och lämnar henne ensam med barnen.

Trots det lyckas Sylvia skriva. Hon går upp ensam i den tidigaste blå morgontimmen och skapar det bästa hon någonsin skrivit. Ariel – gryningsdikterna.

Och tillslut kommer våren. Trädgården blommar överdådigt med utslagna körsbärsblommor på träden. Sylvia sätter på sig läppstift och bakar en körsbärspaj. Hon har bjudit hem ett annat par som hon och Ted endast känner flyktigt. Äntligen ska det bli liv i huset.

Men när paret står på trappan inser Sylvia hur vacker kvinnan är – och hon ser hur Teds blickar dras till den andra …