Far inte till havet

Sjön ligger i kåtan. Den klarblå dörren står öppen och speglar sig i vattnet, tillsammans med Nattsolen. Allt har smält samman – sjön, fjället och byn – och på stranden som inte längre är en strand står Ingá tyst. Hon sätter sig på huk och lyfter en porslinskopp ur sjön. Porslinet är iskallt. Rosor fryser på den tunna vita koppen. Så hör hon sin mor skrika. ”Jävulens änglar! Ni kunde ha väntat!”, vrålar Rávdná ut över vattnet. Det plaskar och Ingá vänder sig om. Rávdná har gått ut i sjön. Hon skakar av kyla men fortsätter gå mot kåtan. Överallt i viken vadar folk i byn ut, som om de väntat på varandra. De hämtar vad de kan från sina hem, alltmedan vattnet stiger. När morgonen kommer är hela kåtan under vatten. Björkar vajar i vågorna och midsommarblomster lyser på botten. Sjön har svalt allt.

Rávdná slår upp en provisorisk tältkåta. Hon kan inte smälta att Bolaget har dämt upp sjön igen, utan att fråga. Sommarlandet med sina ängar, skogar, fjäll och sjösystem har blivit ett ogästvänligt hav. Snart ligger till och med Ingás pappas grav under vatten. I djupet skymtar kåtornas tak när de ror ut för att fiska. Ingá räddar en liten harfamilj som fastnat på en klippa omgiven av vatten, men hittar sedan en unge död. ”Ibland blir mamman så skrämd att hon överger ungarna”, berättar Rávdná.

Ingá undrar om det gäller människor också. Hon ser hur de andra, herrarna, kommer allt närmare. Men de nya elledningarna dras högt ovanför byn, utan att ansluta. I luften knastrar elen och fåglarnas kvitter försvinner.

När Rávdná bestämmer sig för att bygga ett riktigt hus, trots att hon egentligen inte får lov som nomadiserande same, ser de övriga i byn snett på henne. Den lilla familjen blir mer och mer isolerad …