Hemåt över isen
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Följ med till yttersta havsbandet nu – och för hundra år sedan! NY underbar ”måste-läsning” av författaren som var med och skapade den älskade teveserien Skärgårdsdoktorn …
På ön Hustrun i skärgårdens yttersta havsband lever femtiofemåriga Ellinor Ingman med sin gamle far på övervåningen. Hennes bottenfrusna själ börjar långsamt tina när ungdomskärleken Herrman Engström oväntat återvänder till ön. Men återseendet blir långt ifrån enkelt, eftersom livet på ön genomsyras av pyrande avsky, ouppklarad kärlek och minnet av det fruktansvärda som hände en vinternatt för hundra år sedan …
Vintern 1914. Det är dans i logen på skärgårdsön Tasslan. Plötsligt lösgör sig den söta Kyra Ingman från dansens virvlar och blickar ut genom ett litet fönster. Det är isrosor på den handblåsta glasrutan och Kyra putsar med handen för att se bättre. Så ropar hon, mitt i musiken: Werner. Se det snöar!
Werner Engström lägger sin arm om Kyras midja. I fickan känner han ringen. Den vill han skänka henne, men inte nu. Det börjar bli sent och de sju ungdomarna från ön Hustrun måste bege sig hemåt. Kyra är orolig. Vinden tar i och man kan knappt se handen framför sig. Men Werner lugnar henne – vägen hem är ju rösad, menar han. Han är äldst av ungdomarna och stolt över sin kompass som han fått i konfirmationsgåva – visst kan han förlita sig på den. De kan nästan dansa hem över isen …
Vårvintern 2013. Som varje morgon dukar Ellinor Ingman en frukostbricka i sitt kök på ön Hustrun. Hon brer rikligt med smör på den hembakta brödskivan och lägger på ost i tjocka skivor. Ur skafferiet hämtar hon en burk med etiketten Svarta Hönans Smultronsylt – hemgjord förstås. Sist häller hon upp en kapsyl whisky i ett selterglas och tar fram en isbit ur frysen. Inuti isbiten finns en liten blå blomma. En gurkört, som enligt gammalt sägs vara livgivande. När isen smälter flyter blomman upp.
Med van hand balanserar Ellinor frukostbrickan uppför trappan. Längs väggen hänger några gamla fotografier av allvarsamma män, kvinnor och barn. En av de unga kvinnorna tycks följa Ellinor med blicken. Det är den söta Kyra Ingman – hon som sägs ha varit med på isen en ödesdiger natt för hundra år sedan.
Ellinor skjuter upp dörren till sin far Algots rum. Den knarrar, och låter precis som gubben själv när han är på grinigt humör, vilket är mest hela tiden. Sedan Algot Ingman blev för gammal är det Ellinor som kör Algots båttaxi i skärgårdshavet, och idag har hon fått en ny körning. En Herr Mann – Algot är nästan döv och uppfattade inte riktigt namnet – ska hämtas vid ångbåtsbryggan.
Isen ligger på fjärden när Ellinor styr den bastanta båten. Snart skymtar hon bryggan och en man som väntar. Det är något välbekant över gestalten, och plötsligt ser hon: Det är Herrman Engström! De kände varandra en gång … Ellinor brakar rätt in i bryggan. Hon darrar i hela kroppen …
Följ med till yttersta havsbandet nu – och för hundra år sedan! NY underbar ”måste-läsning” av författaren som var med och skapade den älskade teveserien Skärgårdsdoktorn …
På ön Hustrun i skärgårdens yttersta havsband lever femtiofemåriga Ellinor Ingman med sin gamle far på övervåningen. Hennes bottenfrusna själ börjar långsamt tina när ungdomskärleken Herrman Engström oväntat återvänder till ön. Men återseendet blir långt ifrån enkelt, eftersom livet på ön genomsyras av pyrande avsky, ouppklarad kärlek och minnet av det fruktansvärda som hände en vinternatt för hundra år sedan …
Vintern 1914. Det är dans i logen på skärgårdsön Tasslan. Plötsligt lösgör sig den söta Kyra Ingman från dansens virvlar och blickar ut genom ett litet fönster. Det är isrosor på den handblåsta glasrutan och Kyra putsar med handen för att se bättre. Så ropar hon, mitt i musiken: Werner. Se det snöar!
Werner Engström lägger sin arm om Kyras midja. I fickan känner han ringen. Den vill han skänka henne, men inte nu. Det börjar bli sent och de sju ungdomarna från ön Hustrun måste bege sig hemåt. Kyra är orolig. Vinden tar i och man kan knappt se handen framför sig. Men Werner lugnar henne – vägen hem är ju rösad, menar han. Han är äldst av ungdomarna och stolt över sin kompass som han fått i konfirmationsgåva – visst kan han förlita sig på den. De kan nästan dansa hem över isen …
Vårvintern 2013. Som varje morgon dukar Ellinor Ingman en frukostbricka i sitt kök på ön Hustrun. Hon brer rikligt med smör på den hembakta brödskivan och lägger på ost i tjocka skivor. Ur skafferiet hämtar hon en burk med etiketten Svarta Hönans Smultronsylt – hemgjord förstås. Sist häller hon upp en kapsyl whisky i ett selterglas och tar fram en isbit ur frysen. Inuti isbiten finns en liten blå blomma. En gurkört, som enligt gammalt sägs vara livgivande. När isen smälter flyter blomman upp.
Med van hand balanserar Ellinor frukostbrickan uppför trappan. Längs väggen hänger några gamla fotografier av allvarsamma män, kvinnor och barn. En av de unga kvinnorna tycks följa Ellinor med blicken. Det är den söta Kyra Ingman – hon som sägs ha varit med på isen en ödesdiger natt för hundra år sedan.
Ellinor skjuter upp dörren till sin far Algots rum. Den knarrar, och låter precis som gubben själv när han är på grinigt humör, vilket är mest hela tiden. Sedan Algot Ingman blev för gammal är det Ellinor som kör Algots båttaxi i skärgårdshavet, och idag har hon fått en ny körning. En Herr Mann – Algot är nästan döv och uppfattade inte riktigt namnet – ska hämtas vid ångbåtsbryggan.
Isen ligger på fjärden när Ellinor styr den bastanta båten. Snart skymtar hon bryggan och en man som väntar. Det är något välbekant över gestalten, och plötsligt ser hon: Det är Herrman Engström! De kände varandra en gång … Ellinor brakar rätt in i bryggan. Hon darrar i hela kroppen …
