Pensionat Hemsjö, december. ”Mamma, kan du köpa mjöl på vägen hem?” Amanda blir varm av lycka. Hon har fortfarande svårt att ta till sig att hennes dotter Klara valt att bo här mitt ute på landsbygden och att de nu tillsammans driver pensionatet med hjälp av Pelle, som står i receptionen, Neven som fungerar som allt-i-allo, Lisa, som lagar mat och serverar och så labradoren Bosse, som förgyller tillvaron för dem alla.

Klara är på gott humör. Hon har bjudit hit två av sina barndomsvänner över helgen, systrarna Mia och Emma, och nu ska de förbereda köket för bakning. Men utan mjöl – inga lussebullar. Mamma Amanda skakar dock på huvudet. ”Jag vet inte exakt när jag är tillbaka. Kan du inte ta cykeln till affären i Ingared?”

När Amanda kör till flygplatsen är glädjen hon kände alldeles nyss i köket som bortblåst.  Vad har hon gett sig in på? Varför har hon inte planerat bättre? Hur ska det gå?

Väntan i ankomsthallen är nästan olidlig. Tänk om hon inte känner igen honom? Men det hade hon inte behövt oroa sig för. När hon väl ser Pierre slår hjärtat volter, det är ingen tvekan om att det är han, Klaras pappa. Snart är han installerad i ett rum på pensionatet, ett rum där Amanda vill att han ska stanna tills hon hunnit förbereda Klara. Men …

Det är när Klara och vännerna inhandlat mjöl och chips och ska ge sig ut i vinterkylan igen som Klara lägger märke till främlingen för första gången. En man som sitter hopkurad på bänken utanför affären och vaggar som om han försöker hålla värmen. När Klara trampar hemåt har hon svårt att släppa tankarna på honom. Vad kan ha hänt? Varför sitter han här, i lilla Ingared?

Medan snön börjar falla över Pensionat Hemsjö och julhelgen närmar sig dras de alla in i en virvlande känslostorm, fylld av såväl förluster som förvecklingar. Hur ska det nu gå med julefriden …?