Hotel Portofino

”Öppna hotell? I Portofino?” Cecil hade låtit skeptisk när de suttit i sitt hus i Kensington, och pratat om Bellas framtidsdrömmar. Det gjorde ont. Bellas längtan efter att driva hotell skulle ge henne mening i livet. Ett äventyr, en ny början. Ett sätt att glömma kriget och allt hemskt som drabbat deras familj.

Hon hade hittat annonsen i Times om en gammal villa i Portofino på den italienska Rivieran, med frodiga trädgårdar och förtjusande havsutsikt. Bella hade varit orolig när de senare anlände till det stora, pampiga blekgula huset. Men lättnaden flödade genom hennes kropp, huset var ännu vackrare än hon kunnat föreställa sig och utsikten över det turkosa havet anslående. Drömmen slog in.

Bella lägger ner allt hon har på hotellet. Allt hon vill är att det ska lyckas. Men Hotel Portofino har bara varit öppet några veckor, när problemen börjar hopa sig. Hon kämpar med näbbar och klor men kostnaderna skjuter i höjden. Om det misslyckas eller tas ifrån henne vet hon inte vad hon ska ta sig till. Därför gör hon gör vad hon kan för att locka fler gäster stadda vid kassa. En av dem är den krävande mrs Julia Drummond-Ward och hennes dotter Rose som Bellas son Lucian hämtar vid tåget. Anblicken av den unga kvinnan i långärmad spetsklänning med ett skärp som framhäver den smala midjan, en bredbrättad stråhatt över det kastanjebruna hårsvallet, tar andan ur Lucian.

Lucian målar och funderar på vad han vill få ut av livet. Han tyngs av familjens åsikter om vem han borde gifta sig med och hur han ska försörja sig. Det enda han vill är att livnära sig som konstnär.

Samtidigt som Bella kämpar mot korrupta lokalpolitiker, och för sitt hotells överlevnad i Mussolinis Italien oroar hon sig för Cecil. En gång i tiden hade de delat allt.

Hon förstår inte hur hon ska mäkta med att göra alla nöjda. Och värst av allt, hon vet inte ännu vad hennes make ägnar sig åt bakom hennes rygg …