I vargavinterns land

Svartåsen, Lappland,1717. Fjortonåriga Fredrika och hennes sexåriga lilla syster Dorotea har kämpat sig upp på berget genom skogen med getterna för att låta dem beta.

Det är bara fattigt folk som har getter, hade Fredrika sagt till sin mor Maja, tidigare på morgonen när de satt utanför sin nya stuga på Svartåsens sluttning. Det är bara tills far och jag hunnit hägna in åkern, hade mor svarat. Ta dem till gläntan som vi såg på vägen hit. Det är inte så långt.

Fredrika avskyr att vara här. Ingenting kan bli bra på det nya stället. Skogen är för mörk. Stugan är mindre än deras gamla i Österbotten och marken är för vildvuxen. Här finns inget hav och nästan inga andra människor. Fredrika har åtminstone inte träffat någon än. De borde inte ha kommit hit. Inom sig vet Fredrika med bestämdhet att det är så det är och hon förstår inte varför mor, som också fått gåvan att se sådant som inte andra ser, låtsas som om allt kommer att bli bättre här än hemma. Så dåligt har de ju faktiskt inte haft det.

Längst bort i gläntan ligger en stor sten och bakom den växer granarna höga, som en vägg ända upp till himlen. Någonting ligger invid stenen. Ett kadaver, kanske en ren?

Fredrika sveper med blicken mellan trädstammarna medan Dorotea tar hennes hand. Hon letar efter en rörelse. I skogen finns både björn och varg. Djuret som gått till angrepp kan mycket väl finnas i närheten. Så tar Fredrika ett steg framåt och ser att kadavret inte alls är en ren – det är en man som ligger där med hela kroppen söndertrasad …

Sedan den stunden är det som om Fredrikas värsta farhågor om Svartåsen och familjens nya hem besannats. Men inte ens hon anar hur fasansfullt det kommer att bli.

Maja och hennes make Paavo har vandrat hit till Svartåsen med sina båda döttrar i hopp om ett bättre liv. De vet ingenting om den mörka historia som kastar långa skuggor över bygden. De känner heller inte till de fem nybyggarfamiljerna runt Svartåsen som de nu plötsligt konfronteras med. Familjerna hävdar alla att Eriksson, som den döde mannen hette, rivits av en varg. Medan Maja, som är kunnig i läkekonst, inser att han bragts om livet av människohand. Hon söker hjälp och stöd för sina misstankar hos bygdens präst, utan att ana att han förmodligen bara har sitt eget bästa för ögonen.

När Paavo en kort tid efter mordet ger sig av ut till kusten för att söka arbete, lämnas Maja och flickorna ensamma att klara sig bäst de kan. Snart sänker sig höstmörkret över deras ensliga stuga. Den kallaste vintern i mannaminne närmar sig med vindens hastighet och med iskylan kommer också hungern till trakten. En hunger som hotar att driva människor till vansinne.

När så Maja ändå envist fortsätter att ställa frågor kring mordet avslöjar hon sakta alla de hemligheter och svek som nybyggarna och prästen gjort allt för att begrava. Och medan snön täcker de djupa skogarna, prästgården, byn och de vindpinade fjällvidderna inser hon också vad det kostar att leva i skuggan av Svartåsen ... För att avslöja sanningen riskerar hon snart att förlora allt – sin kärlek, sina båda döttrar och – sitt liv …