Intill vanvett, intill döden

Det är värre att frysa än att svälta hade Harriets svenska mamma sagt. När hon växte upp i ”Fattigsverige” fick hon uppleva båda. Harriet växte upp i Danmark och i hela sitt liv har hon kämpat för att inte hamna där nere i eländet och lorten som hennes mamma.

Tillsammans med sin danske make Gerhard har Harriet byggt upp ett bra liv. De var ett vackert par och vid middagarna på den tyska legationen var de omgivna av glamour. Som kapten i flygvapnet valde Gerhard att gå med i Luftwaffe och ställde sig på nazisternas sida mot Ryssland.

Men 1942 har den segerrika tyska krigsmaskinen fastnat vid Stalingrad och Harriet är nybliven änka. Hon står ensam kvar med två små pojkar, en stor sorg och många obesvarade frågor. Mitt under brinnande krig tar hon tåget ner till München för att söka svaret på några av dem. Stanken i tågvagnen är överväldigande, och när de börjar närma sig München är hon så utmattad att hon knappt får med sig sin väska ut på perrongen.

Harriet avskyr kriget och ser det bara som meningslöst lidande för mänskligheten. Hon är en tvivlare, medan tidsandan kräver att man ska tro på seger, allt annat är svaghetstecken.

Efter en del umbäranden kan hon pusta ut hemma hos sitt värdpar. Gudrun, som också är danska, tar emot henne medan hennes make, en högt uppsatt tysk officer, är ute i kriget. När hon lämnar över en väldoftande tvål som gåva till Gudrun svarar hon att morgonbadet kommer att bli en fest. Den eländiga RJF-tvålen löddrar inte. ”Reines Jüdisches Fett” i folkmun, lägger hon till. Det gör Harriet illa till mods, och det är uppenbart att Gudrun har en helt annan syn på kriget än vad Harriet har ...