Jag: En roman om Karin Larsson

Ekan vickar till när Carl sätter sig i den. På den motsatta flodstranden är det mossigt och mörkgrönt, och madames trädgård och badbryggan ser annorlunda ut. Som en kuliss i en dockteater. Karin fäster upp kjolarna och tar av sig barfota. Hon har tagit med sig en filt och de lägger sig bredvid varandra och tittar upp i molnen. Så vänder hon sig mot honom: ”Det är något jag vill att du ska veta.” Carl ser allvarligt på Karin när hon fortsätter. ”Jag vill måla. Om du väljer mig så väljer du att gifta dig med en konstnärinna.” Carl ser lättad ut. ”Hur skulle jag någonsin vilja stå i vägen för dig?”, säger han. Och hon väljer att tro honom.

På madame Chevillons hotell i Grez-sur-Loing bor redan flera konstnärer när Karin kliver av tåget från Paris tillsammans med sin väninna Julia. Karins bästa vän Richard, som är olyckligt förälskad i henne, har beskrivit några av dem i ett brev: ”En raskatt från Olso med höga kindben, en melankolisk författare från Skåne och en lång och allvarlig dansk som är en jävel på att måla med olja.” Längst ner på listan står namnet Carl Larsson. Men det är först senare som Karin får veta att han är den enda av dem som kommer från fattiga förhållanden och försörjer sin familj. Han ”målar för att leva”. 

Karin ser framför sig en sommar med oljefläckiga fingrar, tidiga morgnar vid floden och samtal med konstnärskollegor. Efter flera års studier på Konstakademin är hon en stigande stjärna och ska äntligen få möjlighet att inspireras av naturen och måla plein air. Hon dras till den långa och allvarliga dansken Henrik, som påminner om en pojke hon förälskade sig i som ung. Tillsammans uppslukas de av målandet.

Men allt förändras när den etablerade målaren Carl dyker upp. Karin kan inte värja sig. Attraktionen är för stark …