Jul i rampljus

Oktober, 1902. Det frasar när Harriet rör sig i den blekblå scenklänningen. Snart är det dags för henne att göra entré inför en stimmig publik ute i ölhallen. Rampfebern kommer smygande, men efter tusentalet uppträdanden vet både hon och pianisten Isak hur man fångar en publik av den stökigare sorten. När de drar igång med ett melankoliskt skillingtryck brukar de kunna trollbinda även de mest råbarkade typerna. Sedan växlar de över till muntrare melodier och då brukar det kännas som att hela taket ska lyfta!

Harriets klänning har hängt med ända sedan hennes första uppträdande, och många av de små gnistrande kristallerna har ersatts av billigare paljetter. När hon var fjorton och Isak sexton, blev de en del av Gideons teatersällskap och nu åtta år senare fortsätter de att hanka sig fram och drömmer om det stora genombrottet. Harriets röst ger Isak gåshud av välbehag varje gång han hör henne sjunga, och med åren har de kommit så nära varandra att de har fått mer än vänskapliga känslor för varandra. Något som ingen av dem är beredd att erkänna för den andra …

Så får Harriet syn på en annons i tidningen med rubriken Är Ni Ståhls teaters ”Snöprinsessa”? Hon blir fullständigt eld och lågor, det här är en chans som hon absolut inte får missa! Förutom huvudrollen i en operett med premiär på nyårsafton, ingår även ett gage på femtusen kronor. Det här skulle kunna ge det lilla teatersällskapets knapra ekonomi ett ordentligt lyft, och Isak stöttar henne fullt ut. Men medan julsnön faller över den glittrande staden inser Harriet att teatervärlden som hon har slungats in i är fylld av hårda krav, oönskad uppvaktning och farliga lockelser ...