Lappland, 1859. ”Du ler fram solen, Brita min.” Brita Caisa tänker på sin systers ord medan hon stakar upp för sluttningen och landskapet öppnar sig. Hon är treittiofem år gammal, halvvägs genom livet, och far för gott. Aldrig mer ska hon återvända till skogarna, älvarna eller blåbärsmarkerna. Aldrig mer sova i utdragssoffan med sin syster på ena sidan och sina söner på den andra. För systern med hår som luktade sommar är död, och Brita Caisa vill inte låta pojkarna växa upp med endast en fyllbult och tölp till man i huset.

Det är minus tolv och skarsnö när det lilla sällskapet skidar mot gränsen till Norge. Ganska bra temperatur tills vinden tilltar och dagsljuset bleknar. Då vässar kylan klorna och kryper närmare, sveper med sig det översta lagret snö på fjället och får det att virvla. Det ser ut som röken från en bastu.

I pulkan som dras av vajan, körrenen, sitter Britas minsting nedbäddad. Allt som syns av treåringen är näsan, som är röd av köld. Bredvid kämpar hennes tolvåringen på egna skidor. Det är en god stund kvar innan de kan slå läger för kvällen, och Brita är glad att familjen de färdas tillsammans med har gott humör, stark vilja och barn i samma ålder.

De två ensamma männen som också reser hade hon gärna varit utan. De har redan antytt både det ena och det andra. Brita är van vid mäns uppmärksamhet och låter orden falla, men hon ser att äldsta sonen blir arg. Med jämna mellanrum säger han högt att Brita ska gifta sig med en fiskare med båt och hus. En ordentlig karl som kan ta hand om dem.

Det är till Ishavskusten Brita vill. Till Ruija där fjordarna bubblar och kokar av lodda och torsk, och ingen behöver gå hungrig. Bakom sig lämnar hon skammen och den svarta skriften i prästens kyrkbok.

Men inget blir riktigt som hon tänkt. På vägen möter hon en man som får hennes kropp att sjunga. Det är ljuvligt men också farligt – för han är inte hennes att älska …