Låt mig berätta allt

”Jag föddes på malvans ö och den skira blomman fick inspirera till ditt namn – Alva. Där blommorna blommar, väntar jag.”

Ulrica tänker på vykortet som ligger i hennes ficka medan hon cyklar över Ven. Solen skiner från en klarblå himmel och en lätt bris får fälten att bölja. Men hon kan inte riktigt ta in öns skönhet. I gryningen vaknade hon i den lilla stugan och fick en klump i magen när hon mindes hur ensamt hennes liv blivit.

När hon passerat hamnen och fiskebåtarna som guppar i vågorna följer hon en brant cykelväg som slingrar sig upp mellan husen. Andfådd hoppar hon av vid en utkiksplats. Den vilda naturen som stupar rakt ner i havet är svindlande. Så får hon syn på en rosa blomma en bit ner. Nog är det en malva? Där blommorna blommar, väntar jag, tänker hon och kliver trots varningsskylten över staketet och kasar en bit nerför branten.

”Hallå där!”, säger en röst som får henne att vingla till. I nästa stund känner hon ett fast grepp om sin handled och blir indragen i säkerhet av en man med mörkt hår. ”Backafallen är visserligen vackra, men inte värda att dö för”, säger han och nickar mot hennes blommiga cykel. ”Du hyr Lucys stuga, ser jag”, fortsätter han. ”Jag heter Daniel. Vi ses!”

Det hoppas jag verkligen inte, tänker Ulrika surt. Hon har nog med sin granne Bea, som sitter och spionerar bakom spetsgardinerna. Eller Lucy som driver café Backsvalan och envisas med att bjuda in den ensamma sommargästen till ost- och vinkvällar under trädens kulörta lampor.

Ön verkar helt klart vara full av karaktärer. Ulrica minns mötet med den äldre mannen Valdemar som räddar djur och har en halvtam svan. Hon suckar. Allt hon vill är att få vara i fred och söka efter sanningen om sin mamma Alvas koppling till ön.

Men ibland finns svaren just där vi först inte vill leta …