”Amanda, kommer du?”. Det är Oskar som ropar från Pensionat Hemsjös reception där han och Bosse, Bodils gamla labrador väntar.

Men Amanda, som är alltiallo på Oskars och Veras pensionat, tror inte att hon klarar att genomföra det hon tänkt ägna sin lediga dag åt, att åka in till Göteborg och röja i Bodils lägenhet. Inte än i alla fall, så hon ber om att få skjuta upp det. Och det verkar som om Oskar förstår. Han kopplar Bosse och ger sig i väg på promenad.

Pelle, en av pensionatets nya gäster känner sig rastlös. Han kan inte sitta på sitt rum ända tills vattenläckan i hans lägenhet är lagad, alltså vandrar han i väg mot receptionen. Och förundras över att den är obemannad. Han får plötsligt lust att lyfta upp den antika ringklockan på disken. Men tänk om han har sönder den? Han slår bort tanken, som han vet är udda, och ringer i klockan. Men receptionen förblir tom och tyst. Vilken tur, för han vill inte att någon ska komma. Han trivs i sin ensamhet.

Så får Pelle syn på sittgruppen. Den är smakfull men står fel, det måste vara en fri gång för gästerna fram till receptionsdisken. Efter att ha kontrollerat att han fortfarande är ensam, flyttar han fåtöljerna och bordet. Sedan går han ut och söker efter den plats i Hemsjös skogar som en gång betydde allt …

Amanda inleder sin lediga dag på en solvarm klippa nere vid sjön där hon ägnar sig åt omtumlande minnena från när Bodil och labradoren Bosse kom in i hennes liv förra året och relationen med dottern Klara förbättrades.

Men väl tillbaka på pensionatet möts Amanda av en uppfordrande Vera. ”Har du sett till Oskar?”
En kort stund senare kommer den gamla labradoren i full fart längs stigen, med Oskars gröna keps i munnen. Och snart inser alla på pensionat Hemsjö att 84-årige Oskar är försvunnen. De söker överallt men han är och förblir borta. Och ju längre sökandet pågår, desto märkligare beter sig Vera …