Medan snön faller i Ådala

Det är lördagen precis före första advent. Koloniområdet Ådala i Linköping slumrar. Träden står kala och utmed Stångåns strand ligger alla roddbåtarna uppdragna. Vintern närmar sig och mörkret är kompakt. Åttioplussaren Ragnar sätter ljusstaken på bordet, ordnar vitmossan och sätter de fyra ljusen på plats. Den gamla mässingsstaken har följt honom från barndomshemmet och får honom att minnas barndomens vintrar med all kälkåkning.

Samma dag sitter Stephanie med hörlurarna på och tårarna forsande över kinderna. Plötsligt skrattar till av glädje och förundran, för det är glädjetårar som rullar när hon lyssnar till låt efter låt. För nu är den äntligen klar, skivan hon slitit med så länge. Samtidigt med lyckokänslorna kommer dock saknaden efter mamma. Det kommer bli en tung jul. Men i väntan på den börjar en lika osannolik som oväntad vänskap spira.

I Stockholm lyser adventsstjärnor och ljusstakar i grannlägenheterna när Marcus tittar ut över takåsarna från sin nya lägenhet. Stockholm igen alltså. Han är glad över att han fattat beslutet att flytta hem från New York, men djupt olycklig över att Adam inte ville följa med.

För Marcus var det en livsnödvändighet att återvända. Han har längtat efter att vara närmare sin familj. Morfar Ragnar blir allt äldre och att ha så långt till lillebror Patrick och hans Anna nu när de snart ska få barn har också känts frustrerande. Det han däremot inte längtar efter är att fira jul med sin pappa Frank och hans nya familj hemma i Linköping …

Medan snön börjar falla över Ådala gör Ragnar sitt bästa för att hålla koll på alla sina vänner, samtidigt som kaffestugan i koloniområdet väntar på att invigas. Kommer julen bli fridfull för områdets alla själar? Och om inte – finns det möjlighet till en andra chans?