31 oktober, ön Croix, Bretagne. Hon var så sprudlande, så full av liv. Hur kan hon vara död? Jo sitter längst fram i kyrkan med rödsprängda ögon, skepparkavaj och en tröja över axlarna. Han tänker på sin hustru Lou, som var en varm och kärleksfull person, men som hade en fruktansvärt dålig humor. Under hela deras långa äktenskap har han fått stå ut med hennes usla skämt. Och att hon inte längre finns känns som ett mycket dåligt skämt.

Lou var den som i alla år tog hand om barnen och skötte kontakten med dem även sedan de blev vuxna. Därför känner sig Jo nu nästan som en främling i sin egen familj när sonen Cyrian och dottern Sarah har kommit till ön med färjan för att vara med på sin mammas begravning.

Cyrian har åkt från Paris i sin svarta Porche tillsammans med sin fru Albane, deras dotter Charlotte och valpen Hopla. Att han också har dottern Pomme med en kvinna här på ön låtsas han knappt om.  Hans syster, den ensamstående Sarah, har tagit tåget. Hon har lämnat rullstolen hemma och tar sig fram i den lilla byn med hjälp av en käpp.

När begravningen väl är över förväntar sig Jo att han snart kommer att göra Lou sällskap. Men Lou har tänkt sig något helt annat. I sitt testamente har hon gett Jo ett uppdrag: att rädda relationen med barnen och se till att de blir lyckliga. Men när Jo möts av en son på defensiven, en dotter med ett krossat hjärta, en bitter svärdotter och två vilsna barnbarn är han nära att ge upp. Är uppgiften för svår? Är det försent för dem alla att hitta tillbaka till varandra?