Natten

”Utan er, ingenting” skriver jaget i Sara Gordans roman. Hon sitter i den hårda träsoffan med mobilen som lyser i mörkret. Numret du ringt kan inte nås för tillfället. Ännu en natt av ångest och sökande. Klockan är fyra och det finns inget mer att göra än att ge upp. Mamman har ringt sin fjortonåriga dotters alla vänner, pratat med polisen och fältassistenterna. Gått gata upp och gata ner med fickorna fulla av druvsocker, ifall hon skulle hinna fram i tid, innan blodsockret når noll.

Det är en ständig upprepning. Dottern som springer och mamman som springer efter. Så rädd att allt ska gå sönder. Att barnet hon burit i sina händer ska springa rakt in i döden, death by diabetes, innan hon ens hunnit bli vuxen. Det kommer orosanmälningar från diabetesmottagningen (flickans värden är katastrofala, diabetessköterskan säger att om hon fortsätter strunta i insulinet dör hon i hjärtinfarkt före trettio, om inte i diabeteskoma före dess), från skolan (hon är nästan aldrig där), från Maria Ungdom (alkohol och diabetes är en livsfarlig kombination) och från akuten.

Hur blev det så här? Till en terapeut säger mamman: ”När barnen var små var jag ensam med dem i sju år, det hände att jag skrek åt dem och smällde i dörrar. Det var i lägenheten i Björkhagen, där varje dag var en resa mot kvällens tv-serier och andnöd på balkongen, när barnen var små och sköra. Kanske blev allt så här för att jag var så trött."

Den ständiga skulden. Den oändliga kärleken. ”Utan er, ingenting.”
Så kommer en ljusning …