”Vi ska skydda henne”, ”hon är i goda händer”, ”Mo är som en dotter för oss”. De banala, lättvindiga orden uttalade av bästa kompisen Finn Millers föräldrar lugnade Mo Kaminskis mamma som var van att hålla sin vackra tonårsdotter i ett järngrepp. Till slut gav hon med sig och lät henne följa med familjen Millers olika resor. Finns systrar brukade himla med ögonen åt den överbeskyddande mrs Kaminski, de tyckte hon var knäpp.

Men efter katastrofen var det ingen som kallade henne knäpp längre. Hon måste ha vetat, innan det hände. Känt på sig något? Eller var det bara känslan av att om något skulle hända visste hon att man alltid skyddar sin familj först?

Denna gång är det dags för den årliga skidresan till fjällstugan i Big Bear och alla packar in sig i Millers husbil. Finn och hennes familj, moster Karen, morbror Bob och deras dotter. Och så Mo, som är så ivrig att hon nästa hoppar, hon har aldrig åkt skidor förut. Finn ler åt hennes eleganta, splitternya vinterkläder, pälskantade stövlar, blå kashmirtröja och svarta tajts. Redo för skidsemester högt uppe i en enslig stuga i bergen …

Det börjar snöa när de anländer tre timmar senare, det är bitande kallt och beckmörkt ute. Finn gläds åt att äntligen vara framme, det vackra vinterlandskapet tar andan ur henne. Men de hinner knappt packa in allt i stugan förrän pappa Miller insisterar på att de ska ge sig i väg för att äta på den lokala syltan, trots att det snöar rätt ordentligt. De går ut i natten och kylan biter tag i dem. De kör långsamt på den snötäckta vägen, sikten är nästan obefintlig. Det är då det sker. Ett rådjurs skrämda blick, husbilen kränger till och glider oändligt långsamt mot skyddsräcket som ger efter. Och de faller över kanten …

Finn skriker.

Men hennes röst är tyst.
När bilen till slut stannar, är de strandsatta i snöstormen, med kilometer till närmaste hjälp. Men det finns någon som iakttar allt som händer …