Cambridge, England, mars 1824. Lady Honoria Smythe-Smith är desperat. Desperat suktande efter lite solsken denna dag när regnet fullkomligen öser ner, men framför allt är hon desperat på jakt efter en make. Det upptar alla hennes tankar denna regniga vår.

Det är när hon dyngblöt strosar runt i olika butiker i staden i väntan på att möta upp sina vänner och några kusiner som en vagn stannar till framför henne. En bekant röst säger hennes namn. Marcus Holroyd, greven av Chatteris, torr och lycklig i sin vagn med plsychklädsel …

Honoria känner sig mest som en blöt och kall tilltufsad hund, men struntar i stoltheten och tar tacksamt emot Marcus inbjudan att sätta sig i hans vagn. Han har ju trots allt känt henne sedan hon var liten, som bäste vän till hennes bror Daniel hade han tillbringat nästan all sin lediga tid i syskonens barndomshem. Sedan dess var han var som en bror för henne. men Honoria vet att hennes väninnor är livrädda för honom, trots att de på sina kammare sitter och skriver sina namn bredvid hans i snirklig stil och med små hjärtan bredvid.

På äktenskapsmarknaden är Marcus Holroyd ett kap. Inte för att är speciellt stilig, men det är något med honom, något som inger respekt hos människor i hans närhet. Unga damer blev som tokiga i honom. Honoria kan inte begripa det. För henne är han rätt och slätt Marcus.

”Det glädjer mig att du mår bra”, Marcus ord när hon kliver ur vagnen är både oväntade och förbryllande. Men Marcus glömmer inte löftet han en gång gav till sin bäste och ende vän, Daniel, han ska se efter Honoria, och hindra henne från att göra ett förödande misstag i sökandet efter en lämplig make …