Det är en kylig novemberdag i Pajala och solens strålar når knappt upp över horisonten. Så är det när man befinner sig tio mil norr om polcirkeln, men det som Tage Airijoki hittar ute på den hårdfrusna myren är i allra högsta grad något utöver det vanliga. Han är ute på ett grävarbete och i komradion har han kontakt med kollegan Lis-Marie som iakttar honom en bit bort från riggen. Han har fått syn på ett ljust, lite gulnat föremål som sticker upp ur leran i skopan, och han kliver ur grävaren för att ta en närmare titt på vad det kan vara. Någon av de yngre förarna hade säkert bara struntat i det och grävt vidare, men hans magkänsla säger honom att det kan vara något viktigt. Lis-Marie vinkar till honom och frågar i komradion om allt är som det ska? Vad är det som händer? I leran ligger remsor av tyg och skelettdelar efter en människa som legat begravda där, troligtvis i många år …

De larmar polisen och spåren leder flera generationer bakåt till en avlägsen, hårdare tid då arbetarna i Tornedalen reste sig ur sitt armod och började kräva rättigheter. Vi möter två bröder vars arvslotter fördelades efter dåtidens regler: Wilhelm, den äldsta sonen, ärvde familjens gård och mark medan hans bror Eino och systrarna fick lämna föräldrahemmet utan ett öre på fickan. Att dela upp egendomen mellan sig och stycka av marken var otänkbart, då skulle det inte bli mycket kvar till var och en att leva på.

Men Eino är inte helt lottlös. Han har den vackra Saara vid sin sida, och vi får följa deras liv som fattig torparfamilj, deras drömmar, stolthet och konflikter då vägen ska börja byggas genom Pajalas skogsmarker.

Många år senare får en kvinna i Uppsala en av sina återkommande syner. Det är något som drar henne norrut, till faderns uppväxttrakter. Är det förfädernas röster som hörs ropa? Och vad har de i så fall att säga henne?