Christel ligger alldeles stilla, ensam i sjukhusrummet. På jakt efter svalans kluvna stjärt. Det var så hennes läkare beskrev det när han gav henne remiss till magnetröntgen. Han vill se om hon har svalans kluvna stjärt i sin hjärna. Det är tydligen ett mönster man ska ha om man är frisk – och inte lider av Parkinsons sjukdom. Christel hoppas att hennes svala är kvar.
Hon sluter ögonen och tänker på sin nya patient. Den skygga Zadie, som egentligen har ett annat namn. Det är något med flickan som berör Christel och får henne att tappa sin psykolog-roll. Bli mänsklig i stället. Kanske är det för att hon påminns om sin egen uppväxt och det där som hände – det som förstörde hennes framtid och dömde henne till ensamhet.
Fast ingen kan förstå vad Zadie har gått igenom. Det inser Christel när hon sitter kvar på kontoret en sen kväll och läser igenom alla journalerna. Att ha en knarkande psykopat till mamma – som älskar att leka med eld – och en aggressiv och kriminell pappa. Att ha farit mellan olika fosterhem och det våldsamma hemmet, otrygg överallt. Och så det där fruktansvärda. Den lilla brodern som tvingades tillbaka till föräldrarna från ett kärleksfullt fosterhem – och misshandlades till döds.
Christel är rädd att hon inte ska kunna hjälpa Zadie, men mellan dem spirar en skör vänskap. Och med tiden börjar flickan berätta. Om allt det som kan hända två livrädda barn i deras ”hem”, bakom stängda dörrar. När ingen annan ser …
Och snart blir det tydligt att det även pågår något i det nya fosterhemmet. Något som gör att Zadie desperat vill därifrån. Hinner Christel hjälpa henne i tid? Och vad händer om Zadies mamma kommer ut ur fängelset?