Anna pulsar genom den tunga snön. Hon minns när hon som barn sprang barfota en julmorgon och fångade virvlande snöflingor på tungan. Då hade hon glömt tid och rum och märkte knappt hur kylan borrade sig in genom märg och ben och gjorde fötterna blå och förfrusna.

Nu är smärtan i fötterna outhärdlig men hon vet att hon inte kan vända om. Utan packning och klädd i de få paltor hon äger har hon vandrat i iskylan från Norge över till Sverige för att hitta ett arbete. Men vad har hon egentligen gett sig in på? I ett av rallarlägren hon passerar får hon höra att de här trakterna är helvetet på jorden, men hon är fast besluten om att fortsätta söka lyckan. Hon behöver pengarna och ingenting kan vara värre än platsen hon nu lämnat bakom sig …

Anna går från läger till läger och får lystna blickar från karlarna men kalla handen när hon frågar om arbete. Hon låter sig dock inte nedslås av det och till slut får hon plats som kocka i ett rallarlag där männen är fula i munnen som ett helt rövargäng men av bra virke, innerst inne. Förmannen Hans ”Loffe” Loftelius är mån om att hålla koll på vad som händer i lägret och börjar luska bland de andra kockorna om vem Anna från Norge är. Vad har hon flytt ifrån? Eller vem?

Anna blir väl omhändertagen med sina två förfrusna fötter och gör vad hon kan för att glädja männen med sin kokkonst. En morgon har en okänd välgörare lämnat en gåva till henne. På farstubron står ett par vackra skor av renskinn, stoppade med mjukaste halm. Bredvid skorna står en flätad näverkorg täckt med ett vackert tyg i gult, rött och blått. Vem kan ha lämnat en så fin gåva till henne?

Bland slit och svett, där en kamratskap för allas överlevnad byggs och konflikter uppstår, växer en oväntad passion fram mellan Anna som får smeknamnet Svarta Björn och rallaren Sörmlands-Viktor ...