”I andra klass stukade jag foten på skolgården, och blev tvungen att halta fram med en gammal käpp. Ingen kom på idén att en krycka hade varit en bättre idé, till andra elevers förtjusning. De jagad mig över skolgården och kallade mig Käpp-Otto. Jag haltade i väg till baksidan av skolbyggnaden men det var ingen konst för dem att följa efter. De var pojkar som inte hade något bättre för sig än att göra narr av de svagaste. Dessutom ett år yngre, vilket gjorde förnedringen ännu värre. Det var så det var på den tiden. Det vita slöddrets tid.”

Det är 70-tal i Stockholmsförorten, och två skolklasser slås ihop. Ena halvan kommer från det finare området, där de stora villorna ligger. Den andra halvan kommer från hyreshusen, där Carina bor.
Barnen från det fina villaområdet, och barnen i höghusen, det vita slöddret, hatar varandra, utan att riktigt veta varför. Carina vill bara därifrån. Så länge får hon stå ut med att bli tafsad på av killarna de kallar ”svartskallar” och slagen av pojkarna i klassen.

I den finare delen, bland villorna, pågår något helt annat. En hemlighet, en gåta …