Reykjavik, julen1960. Snön gnistrar när Atli stiger ut på trappan. Han knäpper upp spärren på dörrlåset och stänger efter sig, prövar sedan att öppna och stänga igen, för att försäkra sig om att dörren är olåst. Nycklarna ligger på hallbordet, som vanligt.

Julen har alltid varit en viktig tid för Atli, det har hängt kvar sedan barndomen. Och nu när han själv blivit pappa vill han föra känslan vidare. En liten samling fint inslagna paket ligger och väntar på pojken under granen – lyckligtvis har Atli fått flera extra arbetspass i december – och det vankas choklad, lammsadel och så förstås juläpplen. Det är dem han är på väg för att hämta eftersom han inte fick med sig dem när han bar in matkassarna från bilen.

Men när Atli är tillbaka med fruktlådan går det inte att öppna dörren. Han ringer på klockan, knackar hårt och väntar ute i kylan. Sekunderna masar sig fram och han inser att någon måste ha tagit sig in i huset och låst honom ute. Snart har fasan och paniken honom i sitt grepp. Men de känslorna är ingenting mot vad som väntar. För när Atli väl kommer in i sitt hem visar det sig att hans lille son är spårlöst försvunnen. Bortförd …

Tjugo år senare. Klockan är nio på söndagskvällen när kriminalinspektör Hulda Hermansdóttirs chef ringer och ber henne komma in tidigare morgonen därpå. För tjugo år sedan försvann ett barn, en ettårig pojke, berättar han. Den lille hittades aldrig, men nu har ett spår dykt upp. I en gammal fiskestuga i de norra delarna av landet har man hittat en nalle som tillhörde gossen.

Bara någon dag senare beger sig Hulda till den isolerade dal där de misstänkta invånarna skickligt döljer sina hemligheter. Men när en storm slår till, och el och telefonförbindelser bryts, inser hon att sanningen är betydligt farligare än hon trott …