Succéförfattaren Niklas Natt och Dag är tillbaka med ny historisk deckare! Denna gång tar han oss tillbaka till 1920-talet, där regissören Valter Roos desperat försöker samla sin ensemble för att med en sista idé, rädda sig undan fördärvet … I en intervju med Bonniers Bokklubbar berättar Natt och Dag om den nya boken Kom ljuva död, om inspirationen och utmaningarna!
Hur skulle du beskriva din nya bok, Kom ljuva död?
– Det är en sorts spökhistoria som utspelar sig i stumfilmsmiljö, i Stockholm och på Lidingö 1926.
Hur uppstod idén till den här boken?
– Jag bollade idéer tillsammans med min vän och kollega Sara Bergmark Elfgren. Vi pratade gemensamma referensramar, och kom fram till att vi båda flera gånger i början av 90-talet hade tvingat våra föräldrar att ta med oss till Oscarsteatern för att se Fantomen på Operan. Vi gillar också film båda två, och ur de två fröna grodde min bokidé, som också länge gick under arbetsnamnet "Fantomen goes Mauritz Stiller" (vilket jag i slutändan kasserade för en helt annan titel).
I Kom ljuva död befinner vi oss exakt 100 år back i tiden från i år. Vad var det som drog dig till 1920-talet?
– Egentligen hamnade jag där för stumfilmernas skull, närmare bestämt under stumfilmens skymningsår då ljudfilmen redan kunde anas bortom horisonten. Det finns, tycker jag, någonting inneboende otäckt med människor som rör sig på grynig svartvit film utan att kunna göra sig hörda. Men nu när du frågar är det förstås en tid då folk såg ut som jag själv skulle vilja, men som tvingar mina närmaste till intervention när jag försöker. Män bar hatt och spatserkäpp, till exempel.
Att skriva historiska romaner kräver mycket efterforskning. Hur ser den processen ut för dig?
- I mina tidigare böcker har tid och miljö tagit större utrymme än här, inte minst för att de varit mer exotiska – medeltid och sent 1700-tal – och följaktligen krävt mer av mig i termer av efterforskning. Samtidigt gillrar den tidiga moderniteten egna snaror eftersom det blir lättare att begå anakronism åt ena eller andra hållet. I allmänhet är det inte mer färggrant än att jag identifierar brister i min kunskap om hur saker såg ut eller gick till och sedan hittar och läser det källmaterial som kan förklara verkligheten för mig.
Upptäckte du något om 1920-talet under ditt arbete som förvånade dig?
– Jag trodde att biblioteksväsendet var lite mer väletablerat än vad det faktiskt var. Det var rätt knapert med den saken före invigningen av Stockholm Stadsbibliotek 1928. Jag antar att man i denna läskrisens tidevarv kan begå misstaget att glorifiera det förgångna.
En av huvudkaraktärerna i boken är regissören Valter Roos. Har du inspirerats av några verkliga regissörer när du skrivit fram honom?
– Han verkar i det vakuum som uppstår efter att de stora, Victor Sjöström och Mauritz Stiller, lämnat Sverige för Hollywood. Han har lånat drag av båda två, och mer specifikt från Stiller att han sett sig tvungen att byta namn för att göra sitt judiska påbrå mindre tydligt. Annars är han en figur som både verkligheten och fiktionen bjuder många exempel på: det lite för framgångsrika underbarnet som drabbas av övermod och spär ut sin talang med diverse olater tills ingenting återstår.
Det finns många likheter mellan en regissör och en författare. Har någon karaktär varit särskilt motsträvig under skrivandet, som om den vägrat komma ut ur logen och kliva upp på scen?
– Alla figurer jag försöker skriva är i regel osamarbetsvilliga och jobbiga att ha att göra med. Jag tänker mig dem på ett sätt från början, men sedan måste de göra saker som inte rimmar med hur de borde vara, och så behöver jag gå tillbaka och skriva om dem från början, och vips gör de nya ändringarna att de måste byta sociolekt eller dylikt, varför alla dialoger måste skrivas om, och så vidare. Med tanke på att det är jag som hittat på dem och också jag som bestämmer borde de inte få göra så. Mitt skrivande är därmed lite som en misslyckad diktatur där demokratin sipprar fram underifrån, och har också det gemensamt med andra demokratier att processen tenderar att bli ineffektiv.
Känner du lite extra för någon av karaktärerna?
– Ida Johannessen, som är berättelsens egentliga huvudperson. Som ung kvinna på egen hand i storstaden kämpar hon i ogjort väder, men får en möjlighet som tänder en ny dröm. Hon vill dessutom väl.
Upplever du att succén från dina tidigare böcker skapar en press när du skriver? Hur hanterar du det?
– Så tacksam som jag är för allt gott som hänt mig så var framgång inte ett självändamål när jag började skriva. Min enda förhoppning var att min debutroman inte skulle sälja så dåligt att jag inte fick skriva en bok till. Jag försöker komma ihåg det under de långa månader då det fortfarande bara är jag och mitt manuskript, och vara tacksam över vad jag har. Med det sagt är det så klart förpliktigande att förlaget, som är vinstdrivande och har som affärsidé att sälja böcker, betalar mig ett förskott och har förväntningar på utfallet. Jag vill förstås inte göra dem besvikna, och bland annat därför jobbar jag ju också med förläggare och redaktör som jag vid Odens skägg hoppas drar i någon sorts nödbroms den dag då den kioskvältare de trott sig ha kontrakterat istället visar sig vara en experimentell flanörroman. Eller för all del bara ett dåligt exempel på vad den försöker vara.
Har du börjat blicka mot nästa projekt? Och lockar kanske en ny tidsepok att utforska?
– Jag har skrivit tre fjärdedelar, tror jag, av vad som mycket väl kan bli min nästa bok. I så fall beger vi oss till det stora nordiska krigets första år, 1700 blankt.
Om Niklas Natt och Dag:
Född: 3 oktober 1979.
Bor: Stockholm.
Familj: Hustru, barn, katt, mor.
Beskriv dig själv med tre ord: Natt och dag.
Bok som gjort avtryck: Blackbox av Andreas Lundberg.
Vill läsa härnäst: White wing, dark star av Marlon James.
Dold talang: Nyckelharpa.
Motto: Ingen god gärning går ostraffad.
LÄS OCKSÅ intervjuer med: