Mikael Bergstrand: "Man vet aldrig riktigt vilka författarprojekt som framtiden bär på"

För de som inte känner till dig, berätta kort om dig själv?
Jag är en 59-årig tidigare journalist som bor på vackra Österlen i Skåne efter att ha kuskat land och rike runt genom åren. Har bland annat bott fyra år i Indien där jag skrev min genombrottsroman ”Delhis vackraste händer”, som också blev teveserie. Pappa till tre vuxna pojkar som nu har spritt ut sig i diverse europeiska städer medan jag och min gatuhund Stubbe från Thailand njuter av lugnet på landet. Gillar kontraster både i livet och när jag skriver.

Och nya boken Ingemar Modigs uppvaknande, hur skulle du beskriva den?
Som en feelgoodroman med svärta. Huvudpersonen Ingemar är en äldre man som sitter fast i sina tvångstankar och lever helt isolerad i det lilla nerdekade samhället Borstafors. Men så korsas hans väg av elvaåriga Dalia från Syrien som flyttat in med sin familj i campingbyn som gjorts om till flyktingboende. Genom deras gemensamma intresse för fotboll blir den udda duon sakta men säkert goda vänner. Men det är en vänskap som väcker misstankar samtidigt som det blossar upp motsättningar mellan unga män från orten och unga inflyttade flyktingmän. Det hela får så småningom en dramatisk vändning och utan att avslöja slutet kan jag hinta om både hjärtevärmande och hjärtskärande ingredienser. Och mycket skratt och tårar. Det är en bok som handlar om ensamhet, vänskap och mod. Att den tar upp ämnet tvångssyndrom gör den också till min mest personliga roman hittills, eftersom jag själv lider av den sjukdomen. 

När det gäller karaktärerna Ingemar Modig och lokaltidningsreportern Ludvig Nilsson så kan vi läsare nog tänka oss att du hämtat inspiration hos dig själv och bland vänner och bekanta i din generation men hur är det med flyktingflickan Dalia? Har hon någon motsvarighet i verkligheten?
Hon är snarare en mix av flera unga tjejer med annan bakgrund än svensk som jag stött på genom åren. Som en flicka från Bangladesh som jag som journalist träffade i ett slumområde intill en soptipp utanför Indiens huvudstad New Delhi. Hela hennes familjen var illegala invandrare och sopplockare och även om de levde i misär med en miljard flugor surrandes omkring sig fanns det en stolthet och framåtanda hos flickan som verkligen grep tag i mig. Hon gick på en skola för barn från slummen och var helt övertygad om att hon själv skulle utbilda sig till lärare så småningom. En annan inspirationskälla till Dalia är en ung syrisk flicka som jag mötte på ett lokaltåg i Skåne häromåret. Hon var otroligt utåtriktad och nyfiken och frågade mig om allt mellan himmel och jord, varpå hon sedan tolkade mina svar till arabiska för sina föräldrar. Och så sa hon att hon drömde om att bli fotbollsproffs, precis som Dalia.  

Det finns ju fler intressanta karaktärer i Borstafors, t ex Clarissa som har grillen och hennes son. Kommer vi att få läsa mer om just den här orten och dess invånare?
Tanken är att den här historien börjar och slutar med denna bok. Men vis av erfarenhet lägger jag till ett ”förmodligen”. För man vet aldrig riktigt vilka författarprojekt som framtiden bär på. När jag hade skrivit den tredje boken i min Indiensvit om Göran Borg och hans kumpan Yogi var jag helt övertygad om att jag var färdig med de gubbarna. Men eftersom jag fortfarande får mejl från läsare från flera olika länder med önskemål om en fortsättning har tanken så sakta börjat slå rot i min hjärna. Det är kanske inte helt uteslutet att det finns en fortsättning på äventyren både i Indien och Borstafors.

Var i Sverige tänker du dig att Borstafors och Storköping ligger? Du skriver ju om älven, vilket för många läsare nog tolkas som att det ligger norröver?
Det är det som är så härligt med att bygga en fiktiv ort, att läsarna själva skapar sig bilder av hur den ser ut och var den kan tänkas ligga. Jag har medvetet undvikit att lokalisera Borstafors, men med mycket skog och en älv är det åtminstone inte i Skåne. Däremot är reaktionerna och mekanismerna i en liten svensk ort på dekis som plötsligt får ta emot många flyktingar säkert väldigt snarlika oavsett var i landet vi befinner oss. Det gäller till stor del också arkitekturen och uppbyggnad av centrum. På mina resor till bibliotek runt om i Sverige har jag stött på otaliga kommunhus i gult tegel, nedlagda biografer, livsmedelsbutiker som är ombud för Systembolaget och sunkiga pizzerior.

Undersökningar visar att ungefär var fjärde person i Sverige drömmer om att skriva en bok. Har du några tips och råd till dessa?
Först och främst: Läs som sjutton! Inte för att härma men för att hämta inspiration och förstå hur man på olika sätt kan bygga intriger, skapa karaktärer, skriva dialog och välja berättarperspektiv. Men när man väl skriver ska man lyssna på sin egen berättarröst, hitta den och utveckla den till någonting lika unikt som ett fingeravtryck. Sen är det inte fel att skriva om ett ämne man behärskar. Att jag ofta har med journalister i mina berättelser hänger ju ihop med att jag själv jobbat som journalist en herrans massa år.

Tack, Mikael!