Kvinna sedd bakifrån

Bogø, 1890. Ida står i hamnen och väntar på Köpenhamnsbåten tillsammans med ett tjugotal andra denna vindstilla junidag. Hon nickar och ler om någon hälsar, men gör i övrigt vad hon kan för att undvika kontakt, för det finns saker hon inte står ut med. Exempelvis att vara tvungen att babbla om väder, krämpor och familj.

Hon luktar på buketten hon plockat åt sin bror Peter medan hon frågar sig själv vad det ska bli av henne. Hon som inte haft någon käraste sedan hon bröt med Boye för flera år sedan. Hon som hålls fången här på ön för att passa på sin sjukliga och ofta hatiska mor, och som tvingas se på medan hennes omtänksamme far sliter ut sig med arbetet i köpmansbutiken. Hur ska det gå för dig, Ida Ilstedt? Du som är övertygad om att din mors svåra sinnestillstånd är ditt fel.

Och så! Ångfartyget glänser i solen. Rödkindade ansikten på landgången. Peter viftar häftigt med armen som håller i målarskrinet och slänger ifrån sig en läderväska för att omfamna henne. Är det blommor från trädgården? Tack, men vad fånigt, Stumpan, skrattar han. Vi är ju hemma om en liten stund. De måste vara till dig, Vilhelm.

Den långe, magre unge mannen i Peters sällskap räcker fram handen och presenterar sig som Vilhelm Hammershøi. Och från den stunden förändras Idas tillvaro för alltid. Innan sommaren är över har konststudenten Vilhelm friat.

Men trots att varken Idas psykiskt instabila mor, eller hennes förmögna svärmor, som satsat allt på sin sons konstnärliga talang, ser med blida ögon på äktenskapet, beger sig paret snart till Paris, Italien och London. Överallt letar de motiv och däremellan återvänder de till Köpenhamn. Alltmedan Vilhelm Hammershøi gör sig känd som interiör- och porträttmålare och i synnerhet målar av Ida …