Mari Jungstedt: "Jag vet aldrig om jag kommer kunna berätta just den här historien"

Berätta kort om nya boken Jag ser dig.
Det börjar med att fyra studenter vid universitetet i Visby åker till Lilla Karlsö för att tilllbringa helgen. Detta är i september, efter säsongen, så de är helt ensamma på ön. Lördagen tillbringar de på en ödslig strand, de badar, äter lunch och njuter av idyllen. Sedan slumrar alla till där på den öde stranden. När en av dem, Frida, vaknar upp på sin pojkväns arm upptäcker hon att han ligger märkligt stilla. Det visar sig att alla är döda utom hon själv. Vad hade hänt medan hon sov?

Hur fick du idén?
Det händer alltid samma sak för mig, att precis när jag är klar med en bok och känner att ”vad skönt jag fick ihop det här också”, då blir det som att jag blir mottaglig igen för nya idéer. Och då kommer det alltid något sorts fragment till mig som blir starten på en ny bok.

Det som hände den här gången var att jag förra sommaren var tillsammans med min son och hans kamrater på en öde strand på Gotland. Vi slumrade alla till en stund på eftermiddagen och då tog en av tjejerna som var med, Fannie, en selfie med oss sovande i bakgrunden. På bilden syntes barhudade axlar, armar om varandra, ansikten med slutna ögon vända upp mot himmelen. Vi såg alla döda ut. Det var så jag fick idén till boken.

Vad vill du att man som läsare tar med sig efter att man läst Jag ser dig och dina andra böcker?
Jag har en viktig drivkraft till att jag skriver. Jag vill göra barnets röst hörd. Jag vill prata om barns utsatthet och om hur barndomen och uppväxten präglar oss. Det är en röd tråd som återkommer i alla mina böcker och det smyger sig alltid in på det ena eller andra sättet.

Dina böcker utspelar sig på Gotland och väldigt många av våra framgångsrika svenska deckarförfattare har förlagt sina handlingar till olika idylliska semesterorter. Vad är det egentligen som lockar med dessa, som gör att ni vill förlägga mord efter mord där? 
Dels tror jag såklart att vi påverkar och inspirerar varandra. Sen kom någon sorts våg för ett par år sedan där själva miljön i deckargenren blev väldigt viktig. Och då är en småstad eller semesterort en väldigt effektfull miljö att förlägga handlingen i. Man kommer nära vardagen och det ”vanliga” livet på ett annat sätt än om det utspelar sig i storstaden. Och det blir väldigt effektivt med kontrasterna mellan det idylliska småstadslivet och det hemska med ett mord.

Du har otroligt många böcker på meritlistan nu. Hur gör du för att hålla inspirationen upp och för att utvecklas som författare?
Varje ny bok är för mig som att börja från början. Det tycker jag verkligen på riktigt! Trots att jag skrivit så pass många böcker nu vet aldrig om jag kommer kunna berätta just den här historien.

Jag får väldigt mycket inspirationen från det här fragmentet och seden jobbar jag vidare med research för att bygga min historia.
Dessutom är jag ju gammal journalist och har därför alltid örat mot asfalten och håller mig uppdaterad kring vad som sker i samhället och vad som skrivs om just nu. Med samhället ständigt omkring mig får jag alltid ny inspiration.

Och trots att det är så pass många böcker nu så tycker jag fortfarande att det är jätteroligt att skriva!

Sist vi sågs så berättade att du att du hade lite idéer kring att skriva något helt annat är deckare. Hur går det med de planerna?
De ligger fortfarande lite vid sidan om. Jag har haft ett intensivt år med husköp på Gotland, boken Vi måste tala om 50 och mycket annat så än länge är det bara idéer som ligger och ruvar.

Sommaren och semestern hägrar för många. Vilka tre böcker tycker du att alla borde passa på att läsa i hängmattan i sommar?
Jag är jättesugen på att läsa Järtecken av Christoffer Carlsson! Och Lotta Lundbergs senaste - Den första kvinnan.