Christoffer Carlsson: "Jag strök alla sidor utom en"

Prisade Christoffer Carlssons nya spänningsroman En liten droppe blod kretsar kring ett antal personers sökande efter ett försvunnet manuskript, skrivet av den mytomspunna författaren Ingrid Klinga. För Bonniers Bokklubb berättar han om sina dåliga dagar, de självbiografiska ingredienserna och varför han strök alla sidor utom en i nya romanen.

 

Vad ville du berätta med En liten droppe blod?

- Om man ser på de centrala karaktärerna så har de en sak gemensamt. När romanen börjar så vet de egentligen inte riktigt vilka de själva är. De tror att de gör det, förstås, men det visar sig att de har fel. Det som händer tvingar dem till att konfronteras med sanningen om sig själva. Det låter lite vagt, kanske, men jag tror att det är något ganska mänskligt och vanligt.

Att vi går runt och tror en sak om oss själva, medan sanningen är en annan?

- Ja, eller snarare: att sanningen också är en annan. Och vad som händer då, efter att man insett det. Hur man hanterar den insikten. Så på ett vis handlar En liten droppe blod om maskerna vi bär inför de som står oss nära, och inför oss själva. Och vad som händer när de tas av, eller slits av. När vi måste inse något nytt, något viktigt om oss själva. Det växte fram genom romanens centrala handling: En liten droppe blod roterar kring ett antal personers sökande efter ett försvunnet manuskript, skrivet av den mytomspunna författaren Ingrid Klinga. Det sökandet … ja, men man kan säga att det påverkar dem.

"Men man ska ju svara ärligt när Bonniers Bokklubb frågar en saker"

Hur fick du idén?

- Alltså, det här kommer låta konstigt, kanske, men man ska ju svara ärligt när Bonniers Bokklubb frågar en saker. Romanen framträder liksom först i takt med att jag skriver den. Jag vet väldigt lite när jag börjar. Det är egentligen först nu efteråt som jag kan se på En liten droppe blod och säga vad den handlar om, för mig. I den mån det alls fanns någon idé från början, så var det den första meningen jag skrev, som även i den färdiga kriminalromanen faktiskt är den allra första raden: Som så många andra, skulle det visa sig, lärde jag känna dem först i döden. Den skrevs först och låg alltid först, vilket nästan aldrig förblir fallet för mig: den första mening jag skriver brukar alltid hamna någon annanstans, längre in. Om den alls klarar sig hela vägen fram. Men den här var alltid först. Resten växte fram ur den.

"Jag är korkad, opålitlig och dessutom gravt obegåvad..."

Du är ju en otroligt skicklig berättare med en egen stil som alltid får lovord för dina spänningsromaner och även har tilldelats flera prestigefulla priser. Vad tycker du är styrkan i ditt skrivande?

- Det var väldigt fint sagt. Tack för det. Men jag strök faktiskt allt utom första sidan i förstautkastet av En liten droppe blod. När jag och min förläggare hade ett första samtal om romanen var den en bit över 600 arbetssidor. Jo, jag fick se efter nu men det stämmer, 603 sidor långt var manuskriptet jag skickade till honom. Han läste och sedan satt vi och pratade och han hade en del tankar och jag också. Efter ett tag så sa jag, ”Men är det inte bättre om jag provar att börja om, bara?” ”Jo, kanske”, sa han.

- Så den dagen gick jag in på förlaget med 603 sidor och några timmar senare kom jag ut med 1. Åtta månader senare eller något, skickade jag 600 nya sidor. Vid det laget hade jag funnit romanen eller om den funnit mig, kanske. Sedan skalade jag undan 150 sidor till, undan för undan, i redigeringen.

"Jag strök alla sidor utom en ..."

Men vad var problemet med första utkastet?

- Gud, vad var inte problemet … haha! Ibland är det enklare att börja om, bara. De centrala karaktärerna fanns där, mer eller mindre, platserna och tidslinjerna också. Även, typ, en sorts tema eller vad man nu ska kalla det. Men handlingen jag drev karaktärerna genom fick inte romanen att komma till liv, riktigt. Det låter lite abstrakt när man pratar om det såhär. Det fanns ett sökande efter ett manuskript, till exempel, men det såg ganska annorlunda ut, både manuskriptet och sökandet. Jag behövde en handling som gjöt samman platserna, karaktärerna och romanvärlden. Eftersom varje sida utom den första ändå behövde skrivas om så skapade jag ett nytt dokument, bara, jag klippte in förstasidan och började därifrån. Det gjorde mig friare, mer obunden av det första utkastet. Det är ofta svårt annars, tycker jag, att göra sig fri från det som inte har fungerat för att kunna söka efter det som faktiskt kan fungera.

- Jag har ett ganska bra öra, tror jag, så stilen och klangen fanns nog där från början men de var inte alls förverkligade. Att mejsla fram romanen handlar för mig väldigt mycket om att läsa, stryka, lägga till, redigera, lyssna på romanen. Att följa karaktärerna hela vägen hem. Det är min styrka, tror jag. Att inte ge mig. Att vara envis. Det är en sorts respekt.

Vad menar du med respekt?

- I en berättelse är insatsen hög, den allra högsta, och det ska den vara. Läsaren förtjänar inga halvmesyrer. Hon har valt att läsa En liten droppe blod istället för att, jag vet inte, se på tv eller texta med en vän eller något annat. Hennes tid med mig ska aldrig ha varit förgäves. Det som händer ska vara spännande, underhållande och viktigt, det ska göra att världen utanför bokens sidor ter sig lite annorlunda för en tid efteråt.

- Är inte litteratur lite så, att vi, jag och läsaren, liksom möts i berättelsen. Eller snarare, våra allra bästa vi. När jag satt med En liten droppe blod föreställde jag mig läsaren som nyfiken, uppmärksam, intelligent, minst lika smart som jag (förmodligen smartare, ärligt talat), känslomässigt öppen, liksom redo att låta sig engageras av berättelsen.

"... det självbiografiska ska inte synas, det ska kännas."

- Och jag själv, vissa dagar har jag kommit till En liten droppe blod på mycket gott humör. Jag har känt mig stark, frisk, uppåt! Ganska smart. Här ska skrivas roman! Andra dagar, uruselt. Fy fan. Jag är korkad, opålitlig och dessutom gravt obegåvad, jag har bara haft tur som klarat mig ända hit. Hur fan ska det här gå? Så har jag känt, och allt däremellan. Du vet, sådär som man är som människa, man har ju bättre och sämre dagar.

- Men alla tillför något. Alla dagar räknas, i slutändan. Alla mina jag har fått säga sitt om En liten droppe blod. Summan av dem, sidorna i En liten droppe blod, är på det viset större än jag. Romanen innehåller alla mina jag. Så i romanen väntar någon som är klokare, smartare, mer känslomässigt närvarande, mer empatisk, bättre än vad jag själv är en given dag.

- Läsaren kom till romanen med sitt allra bästa jag och jag, författaren, vi såg det. Hon levde upp till mina förväntningar och jag förhoppningsvis till hennes. Ett förhöjt, förtätat möte under några hundra sidor när vi är på en annan plats, en viktig. En påhittad, men ändå sann. Hur fint är inte det, egentligen?

Du har sagt att dina kriminalromaner är ganska självbiografiska. Vad kan du bjuda på från En liten droppe blod? 😊

- Det enskilt största som hände mig under arbetet med En liten droppe blod var att jag träffade Sophia. Hon såg liksom rakt in i mig, jag finner inget bättre uttryck för det. Det var en omskakande och omvälvande upplevelse, på många vis. Det finns många stunder i berättelsen som aldrig hade funnits där utan henne.

- Men det självbiografiska ska inte synas, det ska kännas. Eftersom viktiga saker stod på spel för mig när jag skrev En liten droppe blod, kommer det, hoppas jag, att kännas också för läsaren, om jag har gjort mitt jobb bra.

Vad är du mest nöjd med i En liten droppe blod?

- Att jag följde mina karaktärer hela vägen hem.

Vad betyder det?

- Bra fråga, det också, egentligen. Men såhär: allt jag försöker göra, tror jag, är att skriva de romaner som, på gott och ont och av en eller annan anledning, kommer till mig, och sedan göra vad jag ser som min uppgift: Att söka efter själva djupet i en viss händelse, i det här fallet vad som verkar vara ett självmord men förmodligen inte är det. Hur djupt dess konsekvenser kan tränga in i en karaktär och hur långtgående de kan vara därute i världen, trots att man kanske inte anar det. Att utforska en karaktär i all sin komplexitet, även när den är hemsk och vi kanske egentligen vill värja oss från den (särskilt då). Det tar tid att komma dit, i alla fall för mig. I En liten droppe blod finns den svenska historien med, på ett vis, och de centrala karaktärerna försöker alla finna sin plats i den, de försöker vara med och forma den. Samtidigt blir de alla också i någon mening överkörda av den, fastnaglade av den.

Om En liten droppe blod var en drink, vilken skulle den vara?

- Är whisky en drink? En skotsk, lagom sträv, inte för rökig whisky. Lockande och med ett oväntat sting, som dröjer sig kvar efteråt.

Skriver du redan på något nytt? Blir det fler böcker i Hallandssviten?

- Jag tror att jag har en roman till i mig. Det känns så. Men det har tagit lite tid att frikoppla mig från En liten droppe blod. Vi får se.

Om Christoffer Carlsson

Född: 1986, i Halmstad

Bor: i Hägersten i södra Stockholm

Familj: flickvännen Sophia Wolf Lösnitz och sonen Stig

Författare du alltid läser: Du menar när de släpper nya böcker? Oj … även om man avgränsar sig till svenska så är det ganska många. Kerstin Ekman, ingen nu levande svensk författare är större än hon. Inte för mig. Och Klas Östergren, såklart. Steve Sem-Sandberg. Och herregud, Stefan Lindberg. Fredrik Backman! Karolina Ramqvist och Jonas Hassen Khemiri! Jerker Virdborg också, han är förbannat bra. Kjell Westö. Håkan Nesser. Kristina Ohlsson. Åsa Larsson. Tove Alsterdal. Många fler.

Bok som gjort avtryck: All litteratur gör avtryck i en, tror jag. Ibland vet man inte riktigt själv, en roman jag läste för längesen och inte har ägnat en tanke sedan dess kan plötsligt träda fram ur minnet och påminna mig om något betydelsefullt. Det låter konstigt, men det är sant, jag är med om det hela tiden. Det hände senast för några dagar sedan.

Vill läsa härnäst: Fredrik Backmans nya, My friends på engelska. Och Klas Östergren, jag hoppas att det kommer en ny roman av honom snart.

Beskriv dig själv med tre ord: Kan man ge en meningsfull beskrivning av sig själv med tre ord? Mats Christoffer Carlsson. En duglig författare. Pojkvän, pappa, vän. Snäll, dum, motsägelsefull?