Katarina Wennstams hyllade serie Sekelskiftesmorden skildrar ett Stockholm där kvinnors frihetskamp kolliderar med gamla myter och nya idéer. I höst släpps den efterlängtade tredje delen, Lucia är död – en berättelse om fyra kvinnor, mord och mod i en tid på gränsen mellan gammalt och nytt, och vi passade på att ställde några snabba frågor till Katarina om boken.

Din skildring av sekelskiftets Stockholm har jämförts med Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad och du hyllas för hur du använder deckargenren för att lyfta kvinnohistoria. Hur ser du själv på den jämförelsen, och vad vill du ge läsarna genom att förena spänning med historiska berättelser?

- Jag blir alltid en smula generad över jämförelsen med Fogelström, eftersom jag länge tänkte att det bara inte gick att skriva om livet i Stockholm på 1890-talet eftersom han redan gjort det så mästerligt. Men när jag bestämde mig för att fokusera på det kvinnohistoriska perspektivet lossnade det. Jag vill betrakta den här omvälvande historien i Sverige genom kvinnornas ögon, hur det var att leva i en tid då så mycket förändrades för kvinnor beträffande livsvillkor, myndighet, tillgång till utbildning och möjlighet till ekonomiskt självbestämmande.

- Sedan har jag alltid tyckt att deckargenren ger en unik möjlighet att ta temperaturen på ett samhälle. Brotten som var så vanliga kring förra sekelskiftet – fosterfördrivning, barnadråp, fosters läggande å lönn, husaga – avslöjar så mycket om hur kvinnor straffades hårt och obönhörligt.

"Det är en spännande krock mellan två världsuppfattningar som jag ville skildra i boken."

I din bok nämns olika sorters skrock och folktro med anknytning till Lucianatten, som lussepär och att man absolut inte fick använda spinnrockar eller nysta garn under Lucianatten ... Upptäckte du något särskilt som överraskade dig under din research?

- Stockholm kring förra sekelskiftet var på många sätt ett hypermodernt samhälle med spårvagnar, elektricitet, telefoner och elevatorer. Hit sökte sig människor från hela landet för att arbeta på gigantiska fabriker där maskinerna drevs av ånga. Samtidigt levde många av de nyblivna stockholmarna kvar i det gamla bondesamhällets mycket starka tro på övernaturliga väsen, och det förvånade mig att så många människor mitt i det här moderna samhället som växte fram var fast övertygade om att det fanns mylingar, gastar och troll. Det är en spännande krock mellan två världsuppfattningar som jag ville skildra i boken.

Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser förs samman genom en mörk hemlighet – Olga, Edit, Fredrika och Hildur. Vem av dina huvudkaraktärer är roligast att skriva om eller ligger dig närmast om hjärtat?

- Åh, det beror helt på dagsform. Jag är väldigt förtjust i dem alla. Även om det kan te sig som att den vetgiriga Fredrika som hela tiden lägger näsan i blöt och den femtiotvååriga änkefrun Olga som i hemlighet skriver skillingtryck om hemska brott ligger närmast mig som person, så ömmar jag också väldigt mycket för Edit och Hildur. 

Många unga kvinnor kom till storstaden vid den här tiden för att söka arbete men hamnade i utsatthet – hur har du använt det historiska materialet för att skildra det försvinnande som står i centrum för boken?

- Många av de unga kvinnor som kom till Stockholm var kullor från Dalarna och de var eftertraktade som arbetskraft då de ansågs vara robusta och tåliga, och inte minst mycket vackra. Det här är en tid då det nationalromantiska idealet är väldigt inflytelserikt, och kullan var urbilden av den svenska bondkvinnan. Vi vet alla hur konstnären Anders Zorn målade nakna kullor, men jag har försökt gräva i hur det blev för de unga kvinnor som blev avmålade utan några kläder på sig, i en tid då moralen kring vad kvinnor fick lov att göra var väldigt stark.

Till sist, vad läser du just nu eller vad längtar du efter att läsa sen under mörka höstkvällar?

- Just nu gör jag research för nästa bok i serien och läser Barnhem för flickor av Ingrid Söderlind, en intressant avhandling om barnuppfostringsanstalter som var vanligt förekommande i Sverige under 1890-talet. Senare i höst ser jag fram emot att läsa Sissela Kyles självbiografiska CV. Livets gång.

Boken går att beställa från 19 september.

LÄS OCKSÅ: 

Sophie Austin

Alex Schulman

Ninni Schulman