Pauline Riccius är aktuell med Tolv andetag till sjön. Det är första delen i en kommande trilogi där del två och tre redan finns planerade. Berättelsen är inspirerad av Riccius egen mormor.

Foto: Stefan Tell

Vilken fin titel! Berätta om den.

Tolv andetag till sjön utspelar sig på ett sanatorium för tuberkulossjuka, där varje andetag är livsviktigt och samtidigt skört. Den unga doktorinnan Karin drömmer om att hennes väninna Ingrid, som är svårt lungsjuk, ska bli så frisk att hon till våren orkar gå ner till sjön. De vill stå på bryggan tillsammans och lyssna på hur isen sjunger men Ingrid tror inte att hon kommer att klara det. Karin prövar att själv gå vägen från sanatoriet till sjön och räknar hur många andetag som krävs. Tolv stycken. Bara tolv stycken. Hon försöker ingjuta i Ingrid att hon kommer att klara det.

Tolv andetag till sjön är första delen i Sanatoriesviten. Hur skulle du beskriva första delen?

Det är en berättelse om vänskap och samhörighet i en tid präglad av sjukdom och krig. Första delen introducerar sanatoriet som en egen värld som är isolerad, hierarkisk och fylld av både rädsla och hopp. Här möts Karin, som är ny i sin roll som doktorinna och hustru, och Ingrid, som tvingas lämna sitt liv bakom sig för att kämpa för sin överlevnad. Det är också en berättelse om kroppens begränsningar och själens motståndskraft, om vad som händer när livet sätts på paus och om hur människor ändå fortsätter att drömma.

Hur fick du idén?

Jag inspirerades av min mormors berättelse. Hon levde som läkarhustru på sanatoriet i Sandträsk under 1940-talet och bar med sig minnen som präglade henne hela livet. När jag var yngre förstod jag inte alltid vidden av det hon berättade, men historierna stannade kvar i mig. När jag sedan började skriva insåg jag att där fanns en hel värld som jag vill ge en röst.

Har du redan de andra delarna mer eller mindre klara i huvudet eller löser du det under skrivandet?

Jag gjorde tidigt en synopsis för del två och tre för att veta vilken riktning berättelsen skulle ta. Det gav mig en ram. Men sedan händer det alltid saker längs vägen. I takt med att jag gör research dyker nya människor, konflikter och öden upp som vill ta plats.

"Jag brukar säga att jag vet vart jag ska men inte alltid exakt hur jag tar mig dit."

Tolv andetag till sjön utspelar sig i Sverige under 1940-talet. Varför valde du den tiden?

Dels för att det var då min mormor och morfar kom till sanatoriet i Sandträsk, men också för att det är en tid som känns både nära och avlägsen. Sanatorielivet ligger bara en generation bort, men är ändå nästan bortglömt. Det var en egen värld, isolerad från samhället. Samtidigt kröp andra världskriget allt närmare vilket blev särskilt påtagligt i Boden, som låg bara fyra mil från Sandträsk och var en viktig militärstad. Den kontrasten fascinerar mig.

Om du fick bjuda in en av dina karaktärer på fika – vem skulle du absolut INTE vilja dela en kanelbulle med?

Jag skulle utan tvekan tacka nej till Annas man. Anna är en av doktorinnorna som Karin blir fäst vid. Hennes man är också läkare och genomgående osympatisk. Han representerar en sorts maktmissbruk och brist på empati som jag personligen har väldigt svårt för.

Vem skulle du helst ta ett glas vin med?

Jag skulle välja Ingrid. Hon är färgstark, intelligent och reflekterande, men också sårbar på grund av sin sjukdom. Hon utvecklas mycket som människa under sin tid i Sandträsk. Vi skulle kunna prata länge om böcker också för hon läser mycket under sanatorietiden.

Vad är det konstigaste du googlat i researchsyfte och som du inte vill att din webbhistorik ska berätta för någon?

Jag har behövt googla riktigt obehagliga behandlingsmetoder för att få manuset att kännas trovärdigt.

Vilken låt skulle kunna vara soundtracket till din skrivprocess?

To Let Myself Go av Ane Brun. Den speglar även romanens skildring av sårbarhet och att släppa taget samtidigt som den förmedlar hopp.

Du har ju länge jobbat på bokförlag. Har du alltid velat bli författare?

Ja, den drömmen har funnits med mig sedan jag var liten. När jag nyligen letade efter bilder på mormor hittade jag ett fotografi från mellanstadiet där jag sitter och skriver på ett romanmanus. Jag minns att berättelsen låg väldigt nära Kulla-Gulla-böckerna. På så sätt känns det som om jag har hittat hem genom mitt författarskap.

Vilken är den bästa komplimang du kan få av en läsare?

Att de känt sig förflyttade till platsen och tiden och att karaktärerna levt kvar i dem efter att de slagit igen boken.

"Om någon säger att de behövt lägga ifrån sig boken en stund för att hämta andan, då vet jag att berättelsen har nått fram."

Om Tolv andetag till sjön var en drink, vilken skulle det vara?

Då tänker jag på Sea Breeze med vodka, grapefrukt och tranbär. Grapefrukten ger beska men det går också att hitta en syrlig friskhet och tranbären förankrar smaken i det nordliga landskapet. Namnet bär en tydlig koppling till luft och andetag, något som är centralt även i boken.

Skriver du redan på nästa roman?

Nästa del i Sanatoriesviten kommer redan om ett år och där är råmanuset färdigt. Det är en lång process att skriva en bok, så jag planerar att snart börja arbeta mer fokuserat med den tredje delen.

Om Pauline Riccius

Född: 1973
Bor: Saltsjöbaden
Familj: Man, fyra barn och hund

Författare du alltid läser:
Jag följer gärna svenska författarskap som Kerstin Ekman, Kristina Sandberg och Lina Wolff men har också återkommit till översatta författare som Donna Tartt och Kazuo Ishiguro.

Bok som gjort avtryck:
En bok som gjort stort avtryck är Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Jag lockas av hur hon förenar psykologiskt djup, moral och betydelsebärande natur i en berättelse som verkligen lever vidare bortom sista sidan.

Vill läsa härnäst:

Liken vi begravde av Lina Wolff

Beskriv dig själv med tre ord:

Nyfiken, envis, inkännande

Dold talang:

Måla tavlor i akrylfärg utan penslar med bara händerna

Motto:

Memento mori, som betyder ”minns att du ska dö” på latin. För mig handlar det inte om döden, utan om livet. Om att ta ansvar för hur jag använder min tid.